vaknade som alltid långt innan honom och satt nedanför sängen. Bläddrade lite igenom
min pocket av "Dorian Gray", följt av att blicken riktades in mot de vita taket. Någonstans
föll det mig in att jag inte stod ut. Stod inte ut med att sitta och tillbringa tid i det lilla
rummet under en hel helg till. Han blev alltid misstänksam momentet jag tog mig ut,
endast skulle leta efter kläder. Hade jag varken sett eller hittat någonting i förväg på
nätet, var det endast bortkastad tid. Mitt i allting kändes det nu som om jag kvävdes av
det. Vare sig det handlade om en liten tur, eller en promenad... upplevdes det som
nödvändigt att bara komma ut och andas in den friska luften utomhus. Annars skulle ting
lagras inombords. Då tanken på att ta sig ut utan något särskilt mål skulle få ting att lysa
rött inom hans pannlob, var det endast yoga som fanns att ta till hands.
lördag... finns det någon passande klass under lördagar, eller...
... och jag fann mig en. Dock fäste sig blicken vid namnet på läraren som stod vid sidan av.
Det var ingen lärare jag träffat innan, men namnet underströk att det var en manlig sådan.
Då blev allting så mycket mer invecklat. Komplicerat. Han hade understrukit att jag inte
skulle gå på någon som helst klass där det fanns en manlig lärare närvarande, det var
tabu. Men samtidigt ville jag röra på mig, jag ville träna... följt av att jag betraktade upp
mot sängkanten och hans hand som hängde ned. Kunde jag, eller kunde jag inte.
Vågade jag. Mitt bland alla dessa tankar räckte min äldre systers ord sig fram till min mitt.
"vill du gå på yoga, så gör det! Ingen skall få bestämma vad du inte får göra"
... det stämmer. Jag skall bara gå på yoga, ingenting annat.
Det är en engångsföreteelse ändå, så han behöver aldrig få reda på någonting.
dock... var detta tillfälle det enda hittills under vilket han hade skickat mig
ett meddelande innan jag väl kommit fram till träningsstället i Ebisu.
Jag lade märke till det först alldeles innan jag tänkt gå in i byggnaden.
-"är läraren en kvinna? ... är det en man?"
och mitt hjärta tycktes ha stannat till för ett kort moment. Sekunden efter det kom ett
samtal ifrån honom och jag drog mig själv ett djupt andetag. Jag hade ingenting att dölja,
att skämmas för. Jag skulle endast yoga, och ingenting mer. Det var ingenting udda.
"är det en manlig lärare idag...?"
"... ja, det är en manli-"
-klick-
han lade på momentet han hört ordet "man" korsa luren. Och efteråt kom alla dessa
misshandlande ord vilka vägrade upphöra, hur mycket jag än försökte tala sansat och
förklarande tillbaka. Jag var en hora. Jag var den lägsta sorten av människa man kunde
vara... han var så arg att han kunde döda mig... det var oförlåtligt... och jag greps utav
en innerst djupt rotad panik.
"jag är så rasande att jag skulle kunna döda dig nu!!"
batteriet i min japanska telefon dog. Och jag stod där, mitt i vagnen på Yamanote-linjen
och kunde rent av känna hur färgen rann av mitt ansikte och kinderna blev bleka.
Visste inte vad jag skulle ta mig till. Såg mig omkring. Höll ett hårt grepp om min svenska
telefon och svalde ned en klump i halsen. Skickade meddelanden till min mamma, samt
äldre syster. Inga svar. Ett till. Inga svar. Till slut vällde rädslan över så pass att jag ringde
henne direkt på mobilen, fastän det skulle kosta mängder i och med ett med utlandssamtal.
snälla, snälla Gud, låt dem vara vakna...!!
"hallå?"
"mamma, jag vet inte vad jag skall ta mig till, jag är så rädd...!!"
"men, vänta nu, vad är det som pågår egentligen...?"
"det var nästan så att jag gick på en yogaklass där det var en manlig lärare, och han fick
reda på det, och nu är han jättearg! Jag är så rädd, mamma, jag är så rädd...!!"
"inte skall man behöva vara rädd för den som man älskar och som älskar en? Skulle
det vara så, så skulle det verkligen vara någonting fel. Ni får prata ut det i lugn och ro
tillsammans. Jag sitter och kör bilen just nu, så det är lite svårt att prata"
"mamma, du förstår inte, jag är livrädd för att gå hem...!!"
det blev ord sagda om att hon skulle skicka meddelande tillbaka då hon kommit fram,
men långt innan dess stod jag redan framme utanför lägenhetens dörr. Klockan hade
en stund innan slagit om fem på eftermiddagen. Inget meddelande kom och jag kunde
samtidigt inte stå där hur länge som helst i väntan på ett.
"mamma, vill gärna få ett svar nu eftersom jag står utanför dörren"
blickade åt höger, vänster. Slöt ögonen och drog ut ett djupt andetag, följt av att jag
stängde av telefonen. Det fick inte lov att komma ett oroligt meddelande efter ett annat
ifrån mamma och min äldre syster och lägga till helvetiska omständigheter för mig...
det var illa som det var. Drog in ett andetag till, som om det vore det jag hade kvar
att leva på under det som återstod av mitt liv. Jag var redo för min avrättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar