onsdag 9 oktober 2013

依存

drabbas utav en sentimental kallsup igen. Någonstans drunknar jag. Vill endast ha
honom vid min sida, nära mig. Det känns som om jag inte kan andas utan honom,
det är han som ger mig luft. Håller mig varm. Kysser mig ödmjukt och varsamt om mina
båda varma kinder. Kanske hade denna lack av disciplin under gårdagen att göra med ett
enda utbrett förnekande, att jag håller om mina egna ögonlock för att inte se.

klarar mig. Allting kommer att gå fint. Behöver inte honom längre.
Allt är endast skärvor utav det förflutna jag lämnat kvar...

... medan det faktiskt inte är så. Det är den raka, bestämda motsatsen. Känner mig inte, är
inte stark. Inte alls. Och jag är blind, kan inte se. Den enda människa som kan plocka upp
alla mina utsplittrade skärvor och försiktigt limma ihop, sätta dem samman igen, är han.
Ingen annan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar