清潔

ibland vet man vad man skall skriva, ibland tar det stopp. Ibland känner man sig som en
slags Karl-Alfred efter tjugo doser med spenat, medan det dygnet efteråt upplevs som åska
med flera moln på led. Du känner dig som om fullkomligt på topp i och med din
effektivitet, fram tills den punkt då den inte tyckts räcka till. Då känns det katastrofalt,
som om du faller ljudlöst nedför en ravin inom din inre sinnesverksamhet.


mitt i allting fäste min blick sig vid det faktumet att badrummet såg vedervärdigt ut.
Damm, fläckar över spegeln. Visst att det alltid slutade upp med det utseendet då min
äldre syster sovit hemma någon natt, men den här gången hade jag inte ordnat till.
Istället hade jag lämnat det exakt som det var då jag kommit in. Det var endast en
minimal detalj då mitt huvud var upptaget i mina egna djupa funderingar och
överflödanden. Men det handlade inte om att jag inte brydde mig, inte alls. Till dess
motsats fick det mig att må förjävligt. Rastlös. Obenägen att ens kunna koppla av.
Ställde mig framför spegeln och betraktade min egen avspegling. Sade inte ett ord.

----

"kan du komma hit?"

momentet jag rest mig upp och ställt mig framför honom vid dörrkarmen bredvid
kylskåpet, höll han upp två engångspåsar med ketchup som var kvar sedan han beställt
hem hamburgare en dryg veckan innan dess. Temperamentet tycktes ha nått sin botten.

"är det någonting fel?"

 

"dessa. Hur länge har de legat här?"

 

"... en vecka... en vecka skulle jag tro.

Sedan du sist beställde hem från Freshness Burger"

 

"... och vi har inte direkt använt dem, eller hur?

Vad är det då ens för någon mening att ha dem kvar?"

 

"jag vet inte, du brukar ju vilja ha lite mer ibland. Sedan är det väl

också ändå bortkastat ifall man slänger bort dem direkt"

du har ju också påpekat om att inte slänga i onödan...

 

"men varför lade du dem på kylskåpet?"

 

"... därför att de då syns väl. Vi har ingen låda att lägga dem i, så annars skulle de

glömmas bort och bli gamla, eller hur? Varför gör du det till en sådan stor sak?"

 

"och har du ens SETT hur kylskåpet ser ut? Om du tittar där, över kylskåpet och under

toasterugnen som står ovanpå? Damm... ser fan helt förjävligt ut här.

Och vad i hela friden tänkte du då du lade dem där egentligen?

Har du någonsin tänkt på att toasterugnar ger ifrån sig värme då de hettas upp?"

 

"n-nej, det hade jag faktiskt inte...

det var inte så kluvet gjort av mig. Jag borde ha tänkt-"

 

"-du tänkte alltså inte alls på det? Alltså, jag förstår det inte... ifall du inte ens klarar av

någonting så pass fundamentalt som detta, hur i hela friden skulle du då kunna vara

kapabel att ta hand om barn i framtiden!? Ta hand om familjens ekonomiska ansvar?"

 

"för guds skull, hur långt tar du detta egentligen...? Jag gjorde ett litet misstag-"

 

"förstår fan inte detta! En japansk kvinna skulle aldrig låta köket bli smutsigt på något

enda sätt, det är ju kvinnans himmelrike, för guds skull! En plats som hon i vanliga

fall försöker hålla mannen borta ifrån - och nu besegras du av en MAN!"

"..."

inombords var jag kluven itu. En part upplevdes som körd ned i marken och undermålig,
medan den andra ville slå igenom ett hål i väggen intill. Jag var inte en japansk kvinna,
skulle aldrig vara det heller. Jag var en svenska, en som står upp för sig själv. Tänkte
aldrig vara en slags mänsklig bichon frise, som gör allt för att vara söt och behaga med
en viftande svans, som ut i helvete heller...

 

"... jag-"

 

"-SKÄMS DU INTE SOM KVINNA ELLER...?!"

det var den första gången som jag fått dessa ord riktade in i mitt ansikte. Och av en man
på det hela om någonting. Innan jag träffade honom, hade jag däremot dock ofta fått
påpekanden om att jag var lite alltför prydlig och pedantisk. Hade alltid fått höra ord om
att jag var ordentlig ifall någonting. Men i det fallet som rådde under nuet, var det kanske
inte den klokaste av mina handlingar hittills att streta emot och trotsa. Vem vet. Säg det.
Då framkallades det vart eftersom blåmärken tvärs över mina smalbens framsidor.
Men faktiskt... hade det faktiskt upplevts som mer smärtsamt i min själ efteråt ifall jag
inte stått på mina egna två fötter och hållit mig fast vid mina egna tankar. En kvinna skall
inte alltid behöva ta emot, ty hon är också benägen att ge tillbaka. Stå upp för sig själv.

kanske var det också därför min kropp fastän det ostädade badrummet nu inte satte sig i
handling. Eftersom att den kunde. Den kunde vara, låta ting vara. Min kropp tycks ha
kommit in i en slags trotsande fas, eftersom att den kan och tillåter det. Den är mänsklig.