söndag 11 augusti 2013

ビートやトートバッグ

klockan var ännu inte halv sex på fredagsmorgonen och snart skulle det bära av mot tåget.
Ut med alla onödiga ting ifrån den svarta väskan och blicken fäste sig vid en lapp.

"älskar dig"

momentet jag vecklade upp den stod det "(il caffé) älskar dig" och man lutade sig tillbaka.
Helt fantastiskt. Underbart. Exakt det som jag var i behov av efter gårdagens sorgeattacker. Kunde fortsatt känna av resterna utav dessa i mitt sinnelag. Att sitta vid en fönsterplats på tåget ned till Göteborg hade alltid fått mig att känna mig som femåringen i en karamellaffär inför, men nu var det mest moln. Grummel. Nästintill fyra timmar upplevdes verkligen som en
förrädiskt lång tid denna gång, kanske på grund av att en särskild låt etsat sig fast inombords.
Och förr eller senare balanserade man på den skära gränsen till att börja nynna med.

「キミとなら、叶えられそうで...」,

tills min vän Alex mitt i allting ringde upp för att fråga ifall jag planerat någonting för helgen. Räddad. Räddad ifrån någonting väldigt farligt.
Sedan var det just detta som satt som perfekt under den sekunden,
att någon ängel skulle komma och sätta solstrålar på tillvaron.
Det blir ganska enkelt på det sätt att man vänder utåt in och ugglar ned sig själv,
så tack och lov för det. Vem bryr sig att mobilbatteriet snart skulle vara pass förbi
efter ett alltför ivrigt musiklyssnande under tågresan, nu skulle jag till Göteborg över helgen. Upp med huvudet bara.
Ett leende på läpparna tills det att man inte behöver tänka på det.

väl på stationen delades det ut tygkassar med mängder utav rabattkuponger till de
starar som hade med sig sin festivalbiljett. Ögonen glimmade och färgerna rosa eller
orange gjorde det till ett ganska så enkelt val att säga

"en orange, tack!".

Väl efter att min rygg vänt sig om kunde jag höra orden "vad söt" yttras i bakgrunden.
En till solstråle på min tillvaro en blå fredag som denna. Fick för den första gången i mitt
liv se de uppradade stånden med helvegetarisk föda. Känna av stämningen som
låg i luften över festivalområdet. Satt och knaprade på insmugglade nötter medan vi i
sällskapet väntade på Rodriguez och själv stoltserade över jag min plats lutandes emot gallret. Efter en halvtimme så satt han där uppe i egen person på femton meters håll efter
att ha letts in av sin dotter.



Jag som för ett halvår sedan suttit i biosalongen, med gråten i halsen, och viskat
ett "n-nej, det kan inte vara sant--!! Han lever!" under scenen man såg skuggan bakom
fönstret... stod längst fram bland folkmassorna. Det var en ganska så obeskrivlig känsla.

kunde höra of Monsters and Mens toner i bakgrunden medan vi smakade på
de crepes som festivalen erbjöd en. Drogs med i pulsen som rådde i tältet då
Grimes erövrade scenen med den största röda rosetten på sitt huvud och omringad
av sitt par av synther. Vallfärdades tillsammans med de resterande människorna
för att se Håkan Hellström med mina egna ögon för den första gången. Inhandlade mig två
stycken tygkassar inför den dag min egen ifrån igenslagna Cicoute Cafe kommer gå i hål.



under hemresan hade jag en bröstkorg lik ett väl använt sandpapper och ett gammalt
avslaget kaffesump till huvud, men ändå en fin fredag att minnas tillbaka till.
Två gammaldags kolor, en med viol och en med smak hallonerier samt Murakamis
senast utgivna bok fick bli sällskapet under tågresan upp till Stockholm igen.
Och som alltid, mitt klotterblock ifrån muji. Vart jag än åker, vart jag än tar mig, så ligger det alltid nedlagt i min väska. Listor efter listor, tydligt skrivna med avrundade gemener.
Granna japanska uttryck till vilka jag funnit och vill lära mig skriva utantill. Tankar.
Uppskissade utstyrslar att leta efter och förhoppningsvis hitta i någon affär...
till att punktera upp maträtter att laga och utforska med. Framför allt så hjälper skrivandet mig med att plocka upp skärvor som bör sättas samman igen. Bit för bit.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar