"jo, det är ett särskilt pålägg på mackan som jag bara måste ha!"
"vad då för något pålägg?"
"vet inte vad det heter... inte på engelska heller för den delen...",
vred hon på sig och berättelserna om vad barnen alltid haft på sina mackor då min äldre
syster arbetade som au pair i Nederländerna flöt upp innanför pannloben på mig.
"... menar du strössel, eller? Det är många som äter det verkar det som"
"inte exakt... men jag kommer säkert att hitta den väl där. Och sådana där,
sådana där "stroopwaf-någonting"!"
"stroopwafeln?"
"exakt!"
vi var tre personer som skulle dela lägenheten i närheten av universitetet och då jag
och polskan väl hade ställt ned våra väskor i rummen, tog vi oss vår första tur till
mataffären på håll. Båda tingen som hon eftersökte fanns i affären. Stroopwafel fanns
att se överallt, även mitt framför kassan; det där lilla nätta nederländska bakverket
bestående av två runda våfflor med ett lager sirap av något slag emellan.
och angående det där pålägget... var det bokstavligt talat hyvlad choklad i en påse.
Den hela hyllängden som hon fann det på bestod av choklad, strössel och allt annat
möjligt sött man kunde ha, som på samma gång inte var marmelad. Stod förmodligen
förstummad där under minst två minuter.
det var faktiskt riktigt roligt att ta min första tur till en nederländsk matbutik.
Vi fick det understruket att en bild ofta inte räcker till, utan att man verkligen
blir handikappad av att inte kunna språket. Bara att tolka ifall smöret bestod av
hundra procent smör eller inte var komplicerat, medan det att välja vilket paket
med färdigskivad ost som passade en i smaken var ett dilemma. Fast för att vara
riktigt optimistisk fanns det färskt bakat bröd i mängder. Och dessutom gudomligt
gott sådant på det. Inte konstigt att den genomsnittlige holländaren äter bröd med
någonting gott till lunch.
--
min kropp och sinne tycks inte ha ställt sig in på detta ännu, det känns rent
overkligt att vara nere i Amsterdam. Utmattad efter att under morgonen stigit upp
tjugo i tre, övermannad av den där känslan av att vara ynkligt liten i en fullkomligt
obekant omgivning. Men bortsett ifrån dessa prägelser känns det faktiskt rätt så fint.
Momentet planet landade var landningsbanan omringad av kanaler med fridfullt
simmande änder i. Vattnet är praktiskt taget överallt. Nästa vecka kommer jag att
skaffa mig min egen cykel att ta mig omkring med. Nu är jag här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar