tisdag 7 januari 2014

独りフィーカ

två bord bort satt det en kvartett hipsters mitt emot varandra med varsitt slag av huvud-
bonad. Mannen med en brun hatt i cognacbrun mocka, den snaggade med sotarmössa.
Han med ingen alls utan med en pedantiskt tillordnad frisyr och kvinnan med luva.
Skall de ha citrongul färg på väggarna eller inte. Konversationen tycktes egga upp sig.
Blicken tog sig vidare mot den högra sidan om min axel. Vid kassan stod de två tyska
turisterna som beställde varsin kopp varm choklad istället för det svarta kaffet den
genomsnittlige stockholmaren förmodligen skulle ha valt. Hunden med sådana där
härliga skruvlockar till päls fastnade med blicken på en, medan folk sittandes på en
rad gjorde detsamma med sin iPhone. Det var ett sådant där moment i vilket man
upplevde att allting var samlat på en och samma plats och flera filmer pågick parallellt.
"ursäkta, skulle du bara kunna kolla mina saker i fem minuter?"
"absolut, med livet som insats",

svarade den äldre karlen glatt längs med en optimistisk tummen upp.

--

vet inte exakt vad det är som ligger bakom det hela, men jag har alltid känt mig hemma
på mindre kaféer och smått dolda fik. Om någonstans, går det att skriva dagboken där
eller att läsa en bok. Hemma möts man konstant av uppkommande ting som skall
göras eller en rastlöshet grundad i det att man vill ut i den friska luften, men då man
väl har kaffet framför sig kan det ibland endast tyckas vara nuet som allting handlar
om. Medan det fortfarande finns ett antal droppar kvar skall man ingenstans.

sedan finns också charmen av att det är helt beroende på vilket ställe. Allting passar inte
en som handen i handsken. Olika fik drar till sig olika slags stammisar. Likaså som
det finns olika genrer, finns det människor, personligheter, stämningar med mera av
olika fack. Man söker sig fram tills det att man funnit sig sin egen kopp av te.

visst brukar utbudet av bakverken de svenska fiken erbjuder sällan nå upp till Tokyos
finstilta perfektion med två knallgröna blad av citronmeliss på grädden. Men oftast,
så spelar det faktiskt inte någon som helst roll. Det rör mig inte alltför mycket. För
hur man än vrider och vänder på det hela, är nog förmodligen det viktigaste att av
allting att det finns en själ i maten och stämningen. Ibland kan faktiskt ingenting slå
en smulpaj i vilken degklumparna, bisarrt uttryckt, drunknar i mosade bär. Då det är
rustikt och inte fullkomligt noggrant så kopplar man av mer. Och bara är som man är.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar