söndag 26 januari 2014

五日間残り

skall jag vara ärlig... så känns det smått overkligt. Eller ganska så omtumlande.
Från att ha tyckt att tiden gått alltför långsamt och varit utbredd, så känns det som
om den inte räcker till längre. Långa listor ifyllda med ting som skall bli utförda
eller handlas kantas längs med denna övermannande resfeber. En skräckblandad
förtjusning, helt enkelt. Så de senaste dagarna har fyllts med ting som att gå
till biografen ett flertal gånger med fina människor, att laga mina egna dumplings
en sista gång för att göra pappa munter, till att ta mig en sista tripp till Fotografiska
för att bli ännu mer förälskad i Eliott Erwitts svartvita fotografier.



och mitt i allt detta känner jag dessutom att det är så otroligt bra för mig det här.
Att ha en helt annan, obekant utmaning framför mig själv och att innan dess haft ett
extra långt lov där jag fokuserat på att endast tänka på mig själv. Unnat, även smått
skämt bort ifall det har funnits ett behov av det. Inga måsten, utan endast på känsla...
vilket varit så nyttigt att det inte finns ord för det. Visst har allting inkluderat bland
annat kurator, läkare och samtalskontakt på en kvinnojour och hela köret, men det
har verkligen varit till min hjälp. Jag drömmer fortsatt mycket, men inte längre till
den grad att jag vaknar fullkomligt utmattad då klockan ringer; försöker undvika
att hålla en järnkoll på mina fötter då jag går och hålla min blick uppe, och lyckas
även med det. Tillåter mig själv till att bara vara. Och låter ångesten lossna en bit.

om mindre än fem dygn kommer jag att stå med två fyllda rullväskor i centrala
Nederländerna, i en stad vilken jag aldrig vandrat runt omkring i; betrakta en okänd
värld i dess vida öga och dra mig djupt andetag. Livet kan tyckas vara otålmodigt,
men på en och samma gång så väntar det på en. Det är bara att ta det första steget.

1 kommentar:

  1. Åh ja, tänk att du redan ska iväg till Amsterdam. Ska bli spännande att följa dig där!

    SvaraRadera