mycket, mycket längre om någonting. Blev faktiskt smått överraskad då jag själv
svarade orden "en vecka... imorgon" som svar till min nära väns fråga angående när.
Man vet inte exakt vad man skall känna, det är helt enkelt en bittersöt känsla i sig.
Likt en äppelfrukt vilkens syrlighet överväldigar ens smaksinnen, för att sedan linda
om ens tunga med en len sötma. Ett velande emellan högt och lågt. Men under de
senaste dagarna har det i alla fall känts som om jag lyckats acklimatisera mig väl.
så. Orsaken varför jag privatiserade bloggen under en vecka var eftersom det föll mig
in att jag behövde ta ett luftrum ifrån allting, och "ta bort" alla inläggen om 秋.
Den tanken hade funnits innanför min pannlob under en längre tid, för att inte säga
under månader. Men med allting omkring, så kom det aldrig ett tillfälle att verkligen
sätta sig ned och ta itu med det hela. Det gnagde i mitt bakhuvud dock. Och nu är det
till slut ordnat. Så den som inte vet vem Shuu är, får inte läsa det. Helt enkelt.
under de sista dagarna i Amsterdam var det mycket som kretsade omkring inom mitt
sinne dock. Tankar. För att inte säga insikter om så många ting vilka förändrats under
min vistelse där nere i Nederländerna. Väl på flygplatsen satt jag och väntade på mitt
plan, bärandes på ett par med jeans, vilket aldrig skulle ha kommit på fråga ett eller
två år tidigare. Det kändes lite grann som en seger ifrån mitt håll. I synnerhet då jag
faktiskt lyckades med att radera vart och vartenda fotografi av Ryuu. Självfallet finns
de kvar i en portabel hårddisk hemma i Stockholm, men ändå; inget album med namnet
"Ryuu", inte heller de där filmade sekvenserna då han stod där med sin mest propra
ställning för att välkomna min mamma och syster till Tokyo. Fotografiet där han lyft
bort asken vilken dolt den lilla nätta gräddtårta han handlat inför min regniga födelsedag.
Filmen där jag skrattar till då hans "have a good night" låtit som en robots ord. Visste
inte exakt vad jag hade att förvänta mig ifall jag utförde just de handlingarna... men det
gick faktiskt oväntat odramatiskt; istället för att drabbas av en kallsup längs med det
hela... kändes det som om jag i dess plats kom upp till ytan och flöt där upp med ryggen
riktad ned mot vattnet. Det var menat att komma till den punkten. Det var meningen.
Jag var kapabel att släppa taget om den människa vilken alltid vägrat lossa sitt grepp
om mina armar och mitt sinne. Han tryckte inte ned mig i det mörka djupet längre.
I alla fall inte vardera moment inom vilket jag andades och tog andetag.
men sant, jag är rädd. Rädd för alla möjliga slags ting och upplever ängslan kring
i hela friden vilken skepnad framtiden kommer att anamma. Är rädd för att göra fel.
Men. Jag bär på dessa känslor likt vilken människa som helst. Överväldigas av rena
impulser, faller ned för att sedan resa mig upp. Det som kallas för livet. Det, vilket
åter är mitt eget igen, och ingen annans.
mitt första fika hemma i Stockholm fick lov att bli hos Drop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar