måndag 19 augusti 2013

動悸

det har varit en liten bloggtorka här på bloggen under den senaste tiden.
Uppradade ursäkter om det. Det handlar endast om att det rörts till med lite
oväntad turbulens i mitt liv på sistone, vilken bland annat inkluderat akuta sjukhustider.
Kan inte direkt erkänna att jag ser fram emot undersökningen som bokats på onsdag.

en undersökning, vilkens resultat sätter handen emellan och separerar två alternativ.
Har jag lyckan på min sida, blir det A. Visar det sig att ting faller på B... gör det
inte direkt ting någonting enklare för mig. Då känns det tvungna dessutom ohanterligt.

satt under söndagen förra veckan och fikade tillsammans med min gamla vän Sofia,
vem endast kunde slå ned sina handflator i armstödet och luta sig tillbaka.
Hon satt där och betraktade mig med en synande blick. Pustade ut.

"jag förstår det bara inte, räcker inte det nu efter allting? Är det någon människa
som sitter i bakgrunden och drar i trådarna i ditt liv endast för att jäklas med dig eller?"

satt endast där och kunde le tillbaka till henne.

"du, det har faktiskt korsat mitt sinne vid väldigt många tillfällen vid det här laget.
Men vad kan man säga? Får fler erfarenheter av det hela att lära mig av.
Bara att jag dock fortsatt är 23, haha"
 
"så... när gör de den där undersökningen på dig då?"
 
"på onsdag. Klockan nio. Gör mig till ett vrak dock eftersom att det är så långt tid.
Är ju inte direkt som att ting blir enklare för att tiden tickar på",
 
följt av en kaffesipp. Sedan var det påfyllning som gällde. 

det kändes verkligen som en räddning att vi bokat in den där fikan den söndagen,
eftersom att då fick jag utrymmet till att ventilera mig själv lite grann.
Sedan av att man mår så mycket bättre av att omringas av varma människor.
Håller man inne på ting och stänger dem inne... blir det kvavt inom kort, trots allt.
Som ballongen. Att blåsa in en pust skadar inte, inte en till heller.
Men så måste all luft komma ut, för eller senare. Eftersom att den annars spricker,
likt människan som blir fast i sitt eget mörker.

steg för steg får man ta det. Det finns ingenting som stress kan göra åt en då allting
i slutändan handlar om att vänta. En dag har gått, och efter morgondagen är det dags.
Får inte ställa alltför stora krav på mig själv innan dess heller. Är jag utmattad efter
alla nästintill sömnlösa nätter som ställt sig på ett led, får jag lov att sova. Även fast
det inte direkt finns någon hungerkänsla närvarande får jag allt tugga i mig något ätbart.
Måste ta hand om mig själv, och ordentligt. Annars känner magen av alla denna stress.


1 kommentar: