雨天



det är enkelt att minnas tillbaka till alla fina ting som man hade emellan varandra,

medan de negativa alltmer suddas ut av saknad och kärlekskrankhet. Det är okomplicerat

att tänka att "det var endast en del", "men han älskar mig och jag älskar honom".

Men folk älskar på olika sätt och vis, de har sina individuella svagheter. Bristningar.

Man tappar sina rationella synvinklar och tänker att bara för att det handlar om denna

människa, så kommer allting att lösa sig. Alla invecklade ting kommer att trasslas ut.

 

hans bristningar... var att han var sjukligt svartsjuk. Han var fatalt livrädd för att förlora

mig, att någon människa skulle ta mig ifrån honom. Ville endast ha mig för sig själv.

Det fanns ett "yttre" och ett "inre". Jag var hans 「うち」, hans "inre".

Inom denna kärna var allting vitt, och inget smuts ifrån utsidan

skulle någonsin komma innanför dessa väggar. Det skulle vara 綺麗.

Det skulle inte finnas någonting att dölja, ingenting värt att ljuga för.

「うち」("uchi") bar på en särskild innebörd för oss.

För honom hade det främst i början samma betydelse som　「内」,

vilket stod för "insidan". För mig handlade det om 「家」, "hem".

Den plats som alltid fanns för en att återvända hem till. Där man var trygg och skyddad.

Vad som än var fallet, hade vi varandra. Så länge som man hade varandra, fanns allt.

 

「龍．．．ずっと離れないで」

"Ryuu... säg att du aldrig kommer att lämna mig"

 

「離れられないよ。私達はうちでしょ」

"kommer aldrig att kunna lämna dig. Vi är "uchi", eller hur"

 

... fast samtidigt så var jag bokstavligt talat inte trygg.

Han skyddade mig ifrån de hot som kom ifrån utsidan, i samhället,

men kunde parallellt inte skydda mig ifrån sig själv innanför dessa väggar.

Temperamentet som kunde skifta om honom till en slags spegelvänd kopia,

en annan människa på ett fingerknäpp... vilken betraktade allting i svart och skuggor.

Den skrämde mig mer än någonting annat.　

 

--

 

"skall bara in och handla lite vatten, så kan du vänta lite åt mig?"

"visst"

"... skall du inte vänta inomhus? Det är ju rena skyfallet utomhus",

och jag fick ett skakande på huvudet till svars. Vi hade sålt vår vattenkokare någon av
dagarna innan dess inför vår flytt, så nu var det femlitersflaskor ifrån 7-eleven som fick
lov att bli ersättningen då vattnet i kranen inte var att rekommendera. Det regnade,
var förmodligen någonstans i slutet av maj. Fastän regnperioden hade ännu inte anlänt,
var vi båda som om dränkta efter att ha delat på ett paraply på vägen hem ifrån skolan.

väl efter att jag hämtat den stora flaskan vid kylavdelningen, såg jag mig om. Choklad.
Just det ja, vi har förmodligen slut på den där hemma... handlar hans favorit med mandel
med mig, så att han får en fin överraskning då vi väl kommer hem, följt av att jag
plockade upp en sådan. Väl vid kassan kom jag på att det inte heller skulle sitta så illa med
att passa på att ta ut kontanter i bankomaten då jag ändå var där. Promenerade dit
och gick sedan ut till honom med ett leende på läpparna. Och fann mig ett åskmoln väntandes.

 

"vad gjorde du framför ATM-bankomaten?"

 

" ...ingenting"

 

"du döljer någonting för mig. Jag vet att du gjorde någonting, jag tittade åt ditt håll"

 

"jag ljuger inte utan är endast ärlig. Och det kan jag sätta allt på.

Varför tror du inte på mig då jag svarar på din fråga?"

 

"du gjorde visst någonting. Jag vet det. Du stod där och tittade väldigt länge på plånboken"

 

"ja, eftersom att jag visst inte ifall jag hade nog på kortet för att ta ut 20000 yen

och räknade sedlarna som väl fanns där"

tänkte inte förlora denna argumentation, i synnerhet inte då jag verkligen inte gjort någonting.
Som fan heller. Samtidigt märkte jag dock att hans temperament ruttnat till ordentligt
och stämningen likaså. Idag var en sådan dag.

"har du någonsin sett en man vänta på sin flickvän utanför 7-eleven, i regnet?"

 

"har inte direkt tänkt på det..."

 

"det är eftersom att det inte finns.

Det finns inga män som gör det, i synnerhet inte japaner.

Och där stod jag och väntade. Blev alldeles dyblöt i regnet, medan jag väntade på dig.

Och det var inte direkt som om du skyndade dig. Du är så självisk, tänker inte på mig"

bet ihop min underläpp och bad om ursäkt, på en och samma gång som jag var övertygad
om att en svensk inte skulle ha tagit så illa till sig av ett par minuter. Jag hade i alla fall
inte gjort det. Inte det minsta... utan i stället hade jag känt mig som en börda ifall
mitt sällskap sprungit där inne i all hets för att inte låta mig vänta.
Höll tyst och inne med orden. Jag var självisk. Jag tänkte endast på mig själv.
Även fast jag frågat honom om ifall han inte skulle vänta inomhus.

han vacklade på paraplyet med flit för att jag skulle få det rinnande vattnet på mig,
underströk att jag endast tänkte på det som passade på mig. Efter ett tag rättades
paraplyet till sig. Och hans armbåge for med all kraft in i min vänstra tinning.
Helt tvärt. Hade inte ens haft utrymmet till att skydda med någonting.
Och det handlade inte om den fysiska smärtan slaget gav mig på den motsatta tinningen
vilken strålade till ännu mer än den direkta...
utan främst om chocktillståndet jag hamnade i.
Mitt i allting ifrån ingenstans. Mitt på den lilla gatan, i den nedsluttande backen bland
alla inhägnade villor. Kunde inte få ut ett enda ord, utan tårarna endast rann. Stannade.

hans steg fortsatte rakt framåt, tills han vände sig om.

"vad fan håller du på med...?! Folk kan se dig, kom hit...!!"

stapplade ikapp honom medan min högra hand höll om käken och blev uppmanad till
att torka tårarna innan någon främmande människa skulle få syn på mig.
Det var inte mig det var synd om, utan honom.