恋する季節

det känns på något vis som ett rätt så orättvist faktum, det att en enda låt kan
förlama en på detta vis. Att få tårarna att rinna i floder nedför kinderna utom kontroll.
En enkel låt, vilken jag minns strömmade ifrån min mobil medan jag lagade maten till oss.
Svart ris. Grytan med grillad tofu, fisk samt spenat. Yuzuinlagd kabu. Misosoppa.

Det var förmodligen två månader sedan jag hörde den melodin, den tonen senast.
Och ändå så tillåter den alla känslor, allting som pressats ned att svämma över kanten.

Du sade att du ville bli mitt paraply den där första kvällen vi tillbringat tillsammans.
Att du ville vara den som skyddade mig ifrån allting ont.
Du var det vita, rena fröet som slagit grodd innanför min bröstkorg,
som löste upp alla de invecklade frågorna inom mig som ingen psykolog hittills kunnat.
Du kunde läsa av mitt ansiktsuttryck, stämningen jag gav ifrån mig likt en bok.
Den kvällen jag drabbades utav helvetiska magkramper och vred på golvet, lade du försiktigt din kudde under mitt huvud och grillade sötpotatisskivor med honung vilka du bröt i mindre bitar för att sedan mata mig med.
Innan vi valde matställe frågade du ifall näringsinnehållet räckte för mig.
En kväll jag gått och lagt mig i förväg, kunde jag efter en timme känna av dina
läppar emot vänster kind medan mina ögonlock ännu inte slagits upp.
Du skrattade vid vissa tillfällen så hjärtligt, att du rullade på golvet och tårarna rann.
Fastän dina tjugofem år stod du och log som en liten pojke medan du ordnade till
min okontrollerbara lugg innan vi sprang till tåget.

Och mitt i allting stannar man till från ett tillfälle till ett annat.
Eller rättare sagt var och varenda dag.
Och tänker, ifall det var meningen att detta skulle ske.
Att få världen kring en att tyckas kollapsa och falla samman. Ned i tusen skärvor.

Älskade honom mer än någonting... vet att han älskade mig i samma mängd...
vilket gjorde det till så pass hjärtekrossande ifrån mitt håll. Att jag inte hade något val.
Att jag inte hade någonting annat alternativ att ta, bortsett ifrån att lämna honom.
Att jag själv inte kunde laga ihop det som redan handlats, det som redan ristats in i tiden.
Känslorna utav ren och skär rädsla som skurit in sig i hjärtats allra innersta mitt.
Alla dessa ärr som lämnades på min insida efter blåmärkena på mitt skinn,
halsen vilken smärtsamt svalde vatten under två veckor efteråt.

Kom till att förstå att det verkligen stämmer, att kärleken gör en blind.
Blind för sådant som en rationellt utomstående människa på momentet skulle vända blicken från.