水面

en vecka sedan jag kom tillbaka till gamla, hederliga Stockholm igen. Vilket känns
mycket, mycket längre om någonting. Blev faktiskt smått överraskad då jag själv
svarade orden "en vecka... imorgon"  som svar till min nära väns fråga angående när.
Man vet inte exakt vad man skall känna, det är helt enkelt en bittersöt känsla i sig.
Likt en äppelfrukt vilkens syrlighet överväldigar ens smaksinnen, för att sedan linda
om ens tunga med en len sötma. Ett velande emellan högt och lågt. Men under de
senaste dagarna har det i alla fall känts som om jag lyckats acklimatisera mig väl.

så. Orsaken varför jag privatiserade bloggen under en vecka var eftersom det föll mig
in att jag behövde ta ett luftrum ifrån allting, och "ta bort" alla inläggen om 秋.
Den tanken hade funnits innanför min pannlob under en längre tid, för att inte säga
under månader. Men med allting omkring, så kom det aldrig ett tillfälle att verkligen
sätta sig ned och ta itu med det hela. Det gnagde i mitt bakhuvud dock. Och nu är det
till slut ordnat. Så den som inte vet vem Shuu är, får inte läsa det. Helt enkelt.

under de sista dagarna i Amsterdam var det mycket som kretsade omkring inom mitt
sinne dock. Tankar. För att inte säga insikter om så många ting vilka förändrats under
min vistelse där nere i Nederländerna. Väl på flygplatsen satt jag och väntade på mitt
plan, bärandes på ett par med jeans, vilket aldrig skulle ha kommit på fråga ett eller
två år tidigare. Det kändes lite grann som en seger ifrån mitt håll. I synnerhet då jag
faktiskt lyckades med att radera vart och vartenda fotografi av Ryuu. Självfallet finns
de kvar i en portabel hårddisk hemma i Stockholm, men ändå; inget album med namnet
"Ryuu", inte heller de där filmade sekvenserna då han stod där med sin mest propra
ställning för att välkomna min mamma och syster till Tokyo. Fotografiet där han lyft
bort asken vilken dolt den lilla nätta gräddtårta han handlat inför min regniga födelsedag.
Filmen där jag skrattar till då hans "have a good night" låtit som en robots ord. Visste
inte exakt vad jag hade att förvänta mig ifall jag utförde just de handlingarna... men det
gick faktiskt oväntat odramatiskt; istället för att drabbas av en kallsup längs med det
hela... kändes det som om jag i dess plats kom upp till ytan och flöt där upp med ryggen
riktad ned mot vattnet. Det var menat att komma till den punkten. Det var meningen.
Jag var kapabel att släppa taget om den människa vilken alltid vägrat lossa sitt grepp
om mina armar och mitt sinne. Han tryckte inte ned mig i det mörka djupet längre.
I alla fall inte vardera moment inom vilket jag andades och tog andetag.

men sant, jag är rädd. Rädd för alla möjliga slags ting och upplever ängslan kring
i hela friden vilken skepnad framtiden kommer att anamma. Är rädd för att göra fel.
Men. Jag bär på dessa känslor likt vilken människa som helst. Överväldigas av rena
impulser, faller ned för att sedan resa mig upp. Det som kallas för livet. Det, vilket
åter är mitt eget igen, och ingen annans.

mitt första fika hemma i Stockholm fick lov att bli hos Drop.

さようなら、アムステルダム

det har alltid inneburit blandade känslor momentet jag återvänt till Norden och
all den tid vilken kretsar det omkring. Ett uns av sorg, en handfull av förväntningar...
omfamnat av denna bisarrt överväldigande separationsångest; för det blir ju alltid så,
att man mitt i allting faller ned i detta vida medvetandet om vad som var så mycket
bättre på en plats, att gräset alltid tycks vara grönare på den andra sidan.; i alla fall då
den där separationsångesten förstärker allting. Och fastän jag för månader sedan
själv uttryckte mig att jag var "less på Nederländerna", att jag ville hem... så kom det
självfallet så mycket där på slutet. Ting händer. Folk visar upp sig med. Då vissa ting
landar ned bit för bit så uppenbarar sig någonting annat. Någon yttrar orden

"jag kommer att sakna dig...",

och, ja, då känner man sig som en tickande emotionell bomb. Då står man där med
ett brett leende på läpparna i hopp om att det döljer det egentliga innehållet av en.
Den hastiga takten tills hörnet rundats, följt av att man går med de ytterst långsamma
stegen till spårvagnen eftersom att man djupt inombords inte vill släppa taget.
Om staden. Om allting. På något sätt och vis... är det så att man, först då medvetandet
ligger på plats, lägger märke till de där karaktäristiska detaljerna av staden vilka man
tagit för givet men ändå rent av älskar. Detta med att alla tunna byggnader pressade
emellan varandra antingen lutar sig fram eller bak... till det att nästintill alla barn har
bedårande röda lockar. Att man kan ta sig exakt överallt bara man satt sig ned på
cykelsadeln. Med mera, med mera. Så ja, det upplevdes svårsmält att separeras från
Amsterdam. Även fastän de sålde belgisk choklad på Schiphol och kvinnan bakom
disken i hemlighet bjöd mig på en hallonpralin då jag velade kring ifall det var för
dyrt eller inte. Även fast jag längtade efter mina nära i Stockholm

fastän det alltid tycks ha gått långsamt framåt... känner jag ändå att den här halvårs-
vistelsen i Amsterdam verkligen var det bästa jag kunde ha gjort. Detta med att
endast ta allting från och med början igen, att ta det första steget från noll. Inga
minnen inpräntade i marken, utan att man kan själv vara vem i hela friden man vill.
Inga minnen av Ryuu fanns inpräntade i staden, ingenting som rentav kunde relateras
till honom. Ingenting som kunde associeras med örfilar eller sparkar mot tinningen.
Men självfallet triggade mina sinnen till sig momentet jag talade engelska med andra,
medveten om att jag förr eller senare skulle råka uttrycka någonting på ett udda sätt.
Jag gick och lade mig utmattad om kvällen och vaknade likadan. Under den första
tiden rasade jag i vikt, skakade i hela min kropp utav en yttersta utslitenhet. Allting
tycktes pressa ned mitt huvud och hålla det under ytan. Allt, medan jag log och
endast förklarade att jag sovit lite för lite. Gick inte ut och drack varenda helg eftersom
att min kropp krävde sin sömn. Kände inte för att vara med på de flesta fotografierna
som togs, vilket slutade med att vissa utbytesstudenter hade hundratals taggade bilder
och jag få. Bar under den större delen av tiden på den där ständiga ängsligheten om vad
folk skulle tänka då jag inte hade oändligt många fotografier på FB fastän jag
innerst inne inte brydde mig om den hemsidan så mycket. Samtidigt som jag självfallet
inte tänkte yttra orden om att "mitt ex var sjukligt svartsjuk och på grund av rädslan
jag hyste gentemot honom, raderade och taggade jag av nästintill alla fotografier. Tog
bort alla mina manliga kontakter". Det var meningen att jag inte skulle behöva tänka
på honom, samtidigt som det inte direkt var någonting man ville skylta med.

men som sagt, bit för bit... så kunde jag lägga märke till att ting landade. I synnerhet
under de senaste två månaderna. Blev mer medveten om vem jag själv är som människa.
Lärde mig själv att ta allting med en nypa salt på en och samma gång som jag blev
alltmer kapabel till att låta människor komma mig nära. Hans återstående närvaro kom
stegvis till att tappa sin laddning i mitt sinne. Jag behövde inte vara rädd längre. Han
var inte längre här. Han betraktade inte längre vardera minsta steg som jag tog. Jag var
på min egen hand. Jag bestämde över mitt eget liv och kunde ta mina egna beslut. Insåg
att jag faktiskt kunde följa min egen magkänsla och släppa taget.

och en människa fick mig att återkomma till medvetandet om vad jag egentligen brann för.
Någon som inte ens är medveten om det, som inte vet någonting om mitt förflutna och vad
jag har i mina fotspår. Utan endast satt vi ofta där mitt emot varandra och pratade med en
blygsamhet på en och samma nivå.

"så varför ordet "kastanjer"? Har det någon särskild innebörd för dig?"

"innebörd...?",

följt av ett mumlande om att jag alltid använt det ordet till allt möjligt och lite generade.

"lite svårt att förklara, men... jag har alltid tänkt att det kan symbolisera att... 
människor tenderar att vara hårda på utsidan, vassa... men kommer man 
innanför det vassa skalet, så finns det en söt, mjuk insida"

han log medan jag kände mig obeskrivligt generad. Attans att jag fumlade ut en sådan
vag förklaring, jag hade ju kunnat uttrycka det så mycket bättre..., på en och samma gång
som det värmde att han ens funderat på att ställa mig den frågan. Fastän mitt sinne efter
den där destruktiva relationen fram tills dess alltid stött ifrån sig då det kommit till att
konversera med män, kunde jag sitta och prata med den människan. Och rentav koppla av.
Att det kunde kännas så fridsamt att skratta och på en och samma gång blicka någon annan
djupt in i ögonen. Till det att man i bakögat lade märke till att han betraktade en på håll
och log med en då man vände sig om och slog ett möte med blicken. Det var udda. Jag
hade med säkerhet aldrig skrattat öppet och lett emot en människa jag känt under en sådan
kort tid. Det fick mig att känna mig själv så levande, som om någonting släpptes taget om.
Att mina vingar hade tryckt sig loss ifrån den där burens galler. Jag var fri, till slut. Fri.

 

dessa regniga gator med karaktärsfulla hus i mitt hjärta.

 

gick under den sista kvällen tillsammans med några vänner till sky lounge

för att ta en avskedsdrink tillsammans, med en perfekt vy över staden.

 

mitt sista fotografi på mig själv i Amsterdam blev ett där jag log på riktigt,

omringad av de finaste människorna.

ブルージュとブリュッセルの日々

Brugge var tveklöst den stad med högst frekvens av kyrktorn jag träffat på

i mitt liv. Femtonhundratalsbyggnader i allmänhet och chocolaterier runtom

vardera hörn. 

 

den där lilla entrén för båtar fick hjärtat att slå till. Så fint.

 

efter ett ständigt letande fann vi den där omtalade grodan som sägs

vandlas till en prins efter hundratusen kyssar. 

 

stadens främsta kändis visade sig vara en hund som alltid sitter vid fönstret 

under soliga dagar och är upptränad till att ignorera folk med stil.

Den gjorde sitt jobb utmärkt fastän det kontinuerligt kom turistbåten nedanför.

 

i Bryssel var chokladmännen stiligt klädda med kockmössa och allting.

gick sist av allting in till chokladmuséet och betraktade med vida ögon då en

äldre chokladmästare visade hur man tillverkade choklad. Var lycklig.

アントウェルペン

kom igår natt hem ifrån en tredagars tripp runtom i Belgien, uppgödd med belgiska
praliner och smått överlycklig av det. För det är ju så, att äter man belgisk choklad
då den är i sin bästa skepnad, är det faktiskt värt alla finnar man får av den. Och Belgien
i sig är en sådan mångsidig plats i sig med; vardera stad vi tog oss fram till dagligen
var den andras motsats och i slutändan fick vi oss en kombination av urbant, gammaldags
och kyrkliga torn så långt som ögats sikte kan sträcka sig. Blev faktiskt lite kär, om inte
mycket och mer. Det finns någonting med fransktalande länder. Först av allting utforskade
vi Antwerpen där vi dessutom bodde.

den första chokladaffären vi tittade in hos var i en gammaldags byggnad

med både ornament i tak och målningar tvärs över väggarna.

Älskade sättet allting skiftade i violett toner på.

tittade in i köket där en chocolaterier arbetade för fullt.

fanns en ensemble av barbapappa i choklad!!

efter en stunds letande fann vi den omtalade graffitigränden.

 

kunde bland annat titta på då en professionell graffiti blev till.

själv var jag överlycklig över att ha ätit den godaste pralinen hittills i mitt liv.

staden. 

en vanlig syn i vårt kvarter. Området vilket vårt hostel var beläget i visade

sig vara ett ortodox-judiskt sådant där nästintill varenda människa var 

klädd i en korpsvart rock och barn i exakt alla åldrar hade de obligatoriska 

skruvlockarna bakom öronen. Att se en åttaårig pojke bära både hatt och 

kappa kändes dock lite underligt...

トマトパスタ

har under den senaste tiden försökt med att anamma utmaningen att rensa mitt
skafferi, någonting vilket bland annat ledde till att den där fullkornspastans
existens inne i det innersta hörnet hamnade i strålkastarljuset.

Vad i hela friden skall jag ta mig itu med den där..., 

följt av att även en konservburk med plommontomaters närvaro ropade på
min uppmärksamhet. Svaret var alltså pasta med tomatsås. Helt enkelt.
Så kvickt tillbaka till bokhyllan i jakten på den där volymen av Kinfolk med
Fergus Hendersons pastarecept, vilket visade sig vara en hitt. Det som
uppskattas med receptet, bortsett från smaken det vill säga, är att det både
är enkelt och inte kräver ett överflöd med ingredienser; utan nästintill allting
är ting vilka för det mesta finns till i någon kökshylla. Grundreceptet må vara
vanlig spagetti, men fullkornsvarianten fungerar lika fint. Vegetarisk tröstmat.

 

材料 4人分
- ett paket fullkornspagetti (dryga 450 gram)
- två konservburkar med hela plommontomater
- två rödlökar, skivade
- fyra vitlöksklyftor, skivade tunt
- extra virgin olivolja
- havssalt
- svartpeppar ur en kvarn
- parmesanost, för servering

1. häll ned riktigt med olivolja i en kastrull som står på medelvärme. Stek och rör runt
vitlök och rödlök tills de mjuknar, vilket tar ungefär fem minuter. Använder du dig
av en wokpanna över en gasspis tar det cirka två eller tre. Tillsätt sedan tomaterna, salt
och svartpeppar, följt av att du låter allting puttra under en medellåg hetta så länge
som det bara går tills såsen har tjocknat till och tomaterna krossats med.

 

2. koka upp pastan i väl saltat vatten och skaka sedan av den i ett durkslag.

3. blanda samman sås och pasta, gärna i stekpannan eftersom att smakerna då
absorberas snäppet längre längre. Rör om väl och servera med hyvlad parmesan.

頂きます〜♪

分離不安

har under den här veckan förmodligen haft min första helg här nere i Amsterdam då jag

inte tänkt på studier alls. Och mitt i allting tycks staden vara en hundra gånger trevligare

plats att vara på med. Mitt i allting blir man medveten om de små karaktäristiska

dragen som staden har i sig, som att nederländare blir världens hyvens människor 

momentet innan en fotbollsmatch skall börja och alla är vänliga så ända in i märgen.

Eller att cyklar man hem efteråt och landet har vunnit blir handen alldeles röd i och 

med faktumet att alla tycks vilja slå high five med en i farten. Med mera, med mera. 

Kanske ligger grunden lika gärna i medvetandet om att mindre än tjugo dagar återstår 

och stressen att anda in allting staden har att ge stiger upp i ens sinne... hur som helst,

avbockandet pågår för fullt. 

 

av ett rent sammanträffande var det årets Vondelparkfestival, så flera av oss

samlades i parken för att kolla utbudet och i allmänhet frossa i billig

Ben & Jerry för en ynka en euro. 

vi rundade hela parken och fann oss nya hörnor av den.

 

vaknade imorse relativt sent och alldeles lagom till det avancerade vinyasapasset 

hos yogastudion bortom Rijksmuseum. Kommer att sakna de stora salarna

med tackornament, kristallkronor och grönskande utsikter utanför fönstren.

 

slutade än en gång upp hos stammisstället för att plugga, vilket är oundvikligt då

 Nicolas kaffedrycker någonstans framkallat ett beroende hos mig.

Fick bli en flat white, som en sann nederländare skulle ta kaffet. 

金曜日の過ごし

med en till essä inlämnad känns det lite grand som om man är tillbaka till livet igen. Visst,
jag har fortfarande en grupparbetsessä på 4000 ord och en tenta att ta itu med, men
detta att kunna ta mig en cykeltur ute i solen och inte sitta i datorsalen under åtta timmar
är i lika med 100% ren och skär lycka. Med inte mer än omkring tjugo dagar återståendes
känns det dessutom fundamentalt. Så mycket att se, så mycket att få gjort... det tycks vara
det exakt samma var och varenda gång man skall lämna en plats man bott ett halvår på.

så det kändes verkligen rätt och korrekt att bara sätta mig på cykeln och korsa genom
hela det västliga distriktet Jordaan under fredagseftermiddagen, likt man kan spatsera
utan riktning. De kvarteren ligger förmodligen mig närmast hjärtat, tillsammans med
De Pijp i sydöstra Amsterdam. Fler undangömda och slingrande gator än någon
annanstans i staden. Dolda affärer vilka man får gå på upptäcktsfärd för att ens finna.
Hipsterkaffe hos Headfirst Coffee eller De Winkels appeltaart vilken enligt allas ord
skall vara landets överlägsna. Det är förmodligen det här distriktet som skulle ligga
närmast Södermalm och Shimo-Kitazawa ifall man vägde alternativen i händerna.
Till min överraskning var det inte så mycket folk längs gatorna idag heller. Staden sov.

dessa så omtyckta gator.

det fanns andra som också kände sig desperata efter solljuset.

 

bestämde mig för att pricka av den första kafévisiterna innan hemresan

genom att sätta mig inne hos lot sixty one och smaka på deras latte

då det annars alltid beställts en flat white.

 

skummad perfektion tillsammans med en inhandlad volym av

Cereal att läsa under trädskuggona och ingenting kan gå fel.

i andra ord, en finfin fredag för mig del. Gick under kvällen tillsammans med de 

andra tjejerna i mitt lägenhetskomplex på den första VM-matchen och målade 

varandras kinder i blått, rött och vitt... och fick mig en insikt om att nederländarna 

är som om besatta då det kommer till fotboll. Ett mål, och en DJ spelar dunkande 

musik med alla människor skrikandes. Orangea pappersbilder fallandes från skyn... 

och de spanska åskådarna nedskvätta med Heineken av de självsäkra motståndarna. 

Min tyska vän Nina var dock sympatisk och gav dem alla sina näsdukar, vilket

uppskattades. Alla människor befann sig på Museumplein klädda i orange och målade

i flaggans alla färger  och stämningen var nästintill magisk.