ラテイ

Latei är det där stället där du skulle kunna sitta med en gammal och nära vän under
en lång regnig eftermiddag, eller en dag då du enbart känner för att fönsterspana
på förbigående turister. Då det kommer till ställets koncept... är det helt enkelt
gamla ting. Bokstavligt talat. Riktar man upp blicken mot taket, kommer det att
finnas mängder av gamla antika lampor vilka alla är till salu för den som vill ha,
medan det utöver det finns vykort med mera med för den delen. Wifi ingår.





kaffedryckerna må vara i minimalt små koppar, men det att åtminstone det svarta kaffet
är ekologiskt är ett plus i sig. Då det kommer till utbudet av smått och gott finns det små
brownies, morotskaka, nederländsk äppelkaka (lik exemplaret här ovan), samt en bakad
cheesecake som skall vara väldigt prisad av lokalborna.

för den som inte är orienterad i Amsterdam kommer kanske den höga frekvensen av

lättklädda kvinnor på vägen dit komma som en smärre chock. Eftersom att stället

nämligen ligger mitt i det kinesiska kvarteret av staden kommer du att onekligen

behöva korsa dess red light district.

 

adress: Zeedijk 143, Amsterdam

 

hur att ta sig dit: stig av vid spårvagnshållplatsen Dam(linje 1, 2, samt 5), med riktning

från centralstationen. Vandra fram ett par meter i spårvagnens riktning, så kommer du

att lägga märke till det vida torget Dam Platz på din vänstra sida. Vandra längs vägen

som går in, längs den. Tänk på att ha Madam Tassaud på din högra sida och fortsätt in

på gatan Damstraat. Efter att du korsat den andra kanalen, svänger du åt vänster(så att

du går längs med den. Sedan vandrar du in på den sjunde tvärgatan, Monnikenstraat.

Sväng till höger direkt efteråt, så kommer du lägga märke till ett fönster med den

gyllene texten "Latei".

日曜日





söndag. 7:15. Kroppen vägrade röra sig ur fläcken då väckarsignalen på min iPhone

påminde om att det var morgonklass hos yogastudion idag. Likt allt fanns för en gångs

skull inte motivationen till att träna heller. Bara sova. Bara ligga ned och kvar... så

en komplett hemmadag fick det lov att bli. Och jag fick överraskande mycket gjort idag

med. Okej, kanske inte lika mycket plugg som jag hade tänkt mig..., men annat!

Bortsett från att ha ordnat till ting hemma, fick jag exempelvis mig impulsen

att fästa upp de flesta papperstingen jag hade hemma på väggen bakom mitt bord.

 



 

resultatet medan det stod på 60%. Någonstans gick jag vilt med den blårutiga rullen

och gjorde sammanlänkande kors likt Amsterdams stadssymbol med tre på rad.

 

ett flertal fåglar, ett obligatoriskt fotografi på Andy Warhol, en "önskelista"

från min mest omtyckta affär i Amsterdam och Eschers flera motiv...

 

tillsammans med betydelsefulla vykort och ord. Det var någonting väldigt oväntat gjort

för att vara mig, det här att bara få en knäpp och driva loss. Men samtidigt var det en

sådan otroligt befriande känsla att släppa taget om tyglarna av perfektionismen i sig.

Ingenting behöver vara perfekt in i den mest triviala detaljen, utan det som räknas är

att man lägger ned hjärtat i det.

 

 

som alltid fick det bli någonting nymodigt till middag och den här kvällen blev det

rundkornigt ris kokt tillsammans med svarta rostade bönor. 麻婆豆腐 till det.

 

 

så då var den veckan förbi medan en ny väntar. Knäcker till vristerna och håller i hoppet
om att grannarna inte skall få för sig att sjunga karaoke tills klockan står på 4:10 igen
då plugget ständigt kommer finnas väntande vid min sida. Hamletessäer och hundratals
sidor av 1800-tals litteratur må kanske inte alltid vara det mest underhållande då de är
nödvändiga, men utmaningen tycker jag om. Bara en dryg månad till. Sedan Bryssel.

アムステルダムの珈琲フェスティバル

i morse ringde min väckarsignal redan då klockan var 7:05 eftersom det var den andra

och sista dagen av Amsterdam Coffee Festival, och jag skulle dit. Så momentet jag ätit

upp min frukost och ordnat till mig bar det av på min gamla och charmigt sneda cykel.

De enda människorna som syntes till var de som tidigt cyklat till parken för att

morgonjogga, de som promenerade med hunden springandes omkring sig, samt äldre

par som gick i hand. Inga skräniga turister som tror att de äger staden och kan bete sig

så som de känner sig för, inga vingliga och knallfärgade lånecyklar vilka orsakar allmän trafikfara. Inget folk som antingen inte förstår eller inte verkar bry sig om vad

cykelsymbolen i vardera cykelväg verkar betyda. Utan det enda som verkade ha en

tagbar närvaro var känslan av att staden var min egen, att jag korsade mitt eget rike;

någonting obeskrivligt uppfyllande. Grönskande träd, dignande ned över vattnet och

all denna rofylldhet. Under sådana moment påmindes jag verkligen om varför den

här staden alltid funnits där, djupt inuti mitt hjärta. Men hasta fick jag ändå allt göra,

då båten till Amsterdam Noord skulle lämna centralen strax innan kvart i tiotiden.



 

 

från båten kunde man se ett praktexemplar på nederländsk arkitektur; lager på lager.

Till skillnad från kärnan av staden där de smått rangliga kanalhusen trängs på rad, experimenterar holländarna till det ordentligt där det finns plats. Sedan skiljer de

norra och södra sidorna av vattendraget åt sig i sina karaktärer så pass att de lika

gärna kunnat vara två olika städer i diverse delar av landet.

 

 

framme. Eftersom att alla inte direkt vaknar med solen var det ganska lugnt i början,

men snart så var borden fyllda med amerikanska muffins och människor ståendes på led.

 

 

första provsmakningen av cappuccino. Då barristan förklarade för mig att man inte behövde

betala alls blev jag helt stum. Och obeskrivligt... lycklig? Exalterad? I alla fall någonstans i den riktningen. Var ungefär ett uns ifrån att utbrista ett "menar du det??".

 

 

och nog var det en fullfjädrad cappuccino allt. Ett tjockt, men ändå jämnt skum.



 

festivalen i sig var fullkomligt annorlunda från alla de andra jag befunnit mig i innan

dess. Alla som kommit dit var avslappnade, men samtidigt passionerade inom ämnet.

Tänk dig ett stammisfik, men ungefär 160 gånger större och fyllt med socialt folk som

kan tänka sig att prata med allt och alla över en kaffe. Leenden. Stiliga unga karlar med

hårt åtknutna förkläden runt midjan som gick runt och serverade espresso på bricka.

Smakprovning av finare gröna teer tillsammans med mörk choklad. Ett ödmjukt leende,

tillsammans med ett yttrat "hey there, little lady" då de tog ens beställning. Det kändes

i allmänhet så otroligt fint att vara omringad av människor vilka själva med innerst

inne förstår att kaffet är så mycket mer än enbart en dryck en slänger i sig på vägen

till jobbet eller skolan.

 



 

förr eller senare mötte min blick det här stora "kaffeträdet" med dinglande ting. Det

visade sig vara så att den som kände för det kunde skriva ned och berätta någonting

minnesvärt som har haft att göra med kaffe. Och det fanns så mycket. En man som höll

på att hänga upp "grenarna" berättade om en mugg där det till exempel stått om ett par

som gjort slut, men som efter att de träffats en gång till över en kaffe funnit tillbaka till

varandra och varit tillsammans ända sedan dess. I fjorton hela år. Eller den om kopi luak

- en manlig kaffeälskare drack för första gången i sitt liv en kopp som han fann vidrig,

vilken visade sig innehålla världens dyraste kaffesort; nämligen kaffebönor som en

särskild apsort ätit och sedan pressat ur sig den vägen. Jag älskade det hela konceptet

och kunde stå och läsa vardera av de där muggarna under den hela dagen ifall inte

majoriteten av dem varit skrivna på nederländska.

 

 

fann mig dock en underbar en skriven på engelska.

 

 

magiskt makeri.

 

 

efter att det gått prima med att vara veckodagsvegetarian under en hel månad fick det lov

att bli lite hipsterkorv. Då det kom till utbudet fanns fyra olika sorter, alla bisarra till en

grad. Korvvarianten längst till höger var lite extra snitsigt smaksatt med kaffe, tranbär

och harissa. Synd bara att ingen modig människa verkade våga på sig den.

 

 

självfallet fanns det också gröna alternativ för den som ville ha.

 

så gick det med gårdagens fastslagande att den här månaden skulle bli sparsam.

Och visst, jag må vara fattigare under momentet. Men, sexhundra gram

ekologisk mörk choklad rikare och betydligt mer tillfreds än vad jag var innan.

Det kan ju inte direkt vara någonting ont. Sedan så är det väl lika bra, för nu har

jag ju dessutom en bestämd bakgrundsliggande orsak till att spara in som tusan.

En inhandlad aeropress och stressnerver åter tillbaka till noll. Alltså prima.

 

 

歩

snart är det maj och det har snart redan passerat en månad sedan årsdagen för hans
första slag på min kind. En och en halv månad kvar tills det passerat ett år sedan
den där morgonen jag klev ut genom dörren till vår lägenhet för att hasta mig iväg.
Så jag tänkte reflektera lite kring ting i allmänhet. Uttrycka ett antal tankar.

--

innan denna vårtermin är slut här nere i Amsterdam, har jag fyra akademiska essäer,
samt tre tentor att ta itu med. Egentligen skulle det endast ha varit tre och två, men
mitt stressyndrom sedan den där perioden i fjol blossade åter upp igen följt av att den
pressade ned mitt ansikte under ytan under en lång tid. Så, två stycken av dem är i andra
ord omskrivningar.

i fredags då jag satt i min handledares kontor var det första han gjorde att lägga alla
papper på en hög och räcka över dem till mig, sägandes att det bästa skulle vara ifall
jag först av allting bläddrade igenom dem på egen hand och noterade korrekta gentemot
inkorrekta svar. Så med alla involverade pappersark i min famn, satte jag mig ned i
personalens kafferum och kavlade upp ärmarna för att bli mentalt redo. Det skulle inte
vara några som helst konstigheter, utan endast fakta. Ingenting udda. Men. Fastän jag
visste vad jag hade att förvänta mig, kom det ändå som en chock momentet jag vände
det första bladet. I vissa sektioner gapade det tomt; vissa nedskrivna meningar förstod
jag inte ens innerbörden av och i andra fanns det helt bisarra verb placerade inom
fullkomligt opassande områden... och det var mina ord. Självfallet hade jag sett mina
egna signerade tentor förr, men den här tentan var av sitt eget slag. För mitt framför
ögonen på mig, låg det ett skriftligt bevis på vad mitt posttraumatiska stressyndrom
faktiskt gjorde mot min kropp. Inget ömt rörande omkring kanterna, utan rakt på sak.
Det påminde om mitt första samtal hos kvinnojouren i Stockholm, under vilket kvinnan
framför mig konstaterade att "din pojkvän utförde sexuella övergrepp på dig", utan att
varken blinka eller säga det försiktigt. Det var inte så att jag gick sönder av hennes
faktumställande; utan i kontrast, kändes det skönt att endast få ren och skär ärlighet
yttrad ansikte mot ansikte. Även fast ärlighet tidvis kan få en att bli smått omtumlad.
Så momentet jag såg de där ytterst kritiska dokumenten, föll inte taket samman över
mig; utan istället drog jag in mig ett djupt andetag vilket jag sedan andades ut.
Nu handlar det bara om att visa de där människorna vad du går för.
Du klarar det. Det, tillsammans med en smått knuten näve.

--

fastän det är en sådan lång tid sedan sist, korsar Ryuu mina tankar vardera dag; han finns
där vardera morgon och kväll. Då jag väl öppnar mina ögon det första jag gör och innan
jag slutit dem för kvällens sista gång. Rätt så ofta blossar faktiskt tanken upp om att "tänk
om han skulle stå där vid de snurrande dörrarna då jag kommer till universitetet idag".
Den tanken är i lika med vardag. Och allting, alla tankar har sina egna vinklar och aspekter.
Det kan handla om minnen om att ligga i en omfamnande varm bröstkorg, en doft.
Likväl övermannas jag inombords ofta av rädslan för att yttra någonting udda, eller
kanske misstänksamt i hans öron, och därmed bli förhörd av den jag samtalar med.

för att vara ärlig, upplevs det ofta som om jag vore inlindad i en enda paradox där
ingenting går ihop med det andra. Jag har blivit alltmer kapabel till att betrakta det
mesta med en objektiv lins i mitt öga, men samtidigt sitter känslorna fortsatt kvar
på ett och samma ställe som förr. Den där avsaknaden finns med mig där, hela tiden.
Varenda dag. Män är bara män. De kan bära på ett attraktivt yttre, men ingenting mer. 
De består endast av ett skal..., så jag får lov att påminna mig själv varenda dag som
går om att "jag skulle inte ha varit kapabel att knyta upp de uppsnörade problemen
han drogs med, inte han heller", "hade jag stannat vid hans sida hade jag förr eller
senare förlorat mitt eget liv". Men ändå vill man förstås alltid tro, man vill alltid hålla
sig fast vid hoppet bara för att. Fastän människan korsat linjer och brutit regler. Man
vill vara den tålmodige som väntar och litar på en. Fastän särskilda ting går inte i
hand med varandra.

--
 

det må låta konstigt i andra människors öron, men jag hatar inte honom. Fastän han
misshandlade mig under timmar och var svartsjuk till den grad att vi båda i slutändan
blev ytterst lidande. Andra kan säga att han förtjänar att brinna i helvetet,
eller att de skulle döda honom ifall blickarna möttes, men det kan inte jag.

han brukade alltid understryka tankesättet om att "desto mer en människa är kapabel
att hata, desto mer är den kapabel att älska", samt det omvända. Hat och kärlek var i
lika väst och öst. I hans ögon var det så att kunde en människa sträcka sig långt åt en
riktning gentemot en människa, kunde den räcka sig lika långt åt den motsatta riktningen
gentemot andra; medan den som inte kunde det låg kvar på den likgiltiga linjen i mitten.
Någon grå, ytterst omänsklig människa i hans ögon. Någon som var känslomässigt flat.
Så för att jag skulle vara förmögen att älska honom så som han älskade mig, var jag
alltså tvungen att lära mig hata människorna från "utsidan" som förtjänade det. Fanns
inget annat. Han ville ha en sådan uppenbar distans som möjligt.

men jag betraktar, betraktade inte ting på exakt samma sätt som honom. Inte alltid.
Hat förbrukar endast ens krafter; man tjänar i slutändan ingenting på att hålla fast vid det.
Skulle hatet vara ett nödvändigt element skulle någonting faktiskt sitta väldigt fel till.
Vart kommer allt detta hat ifrån, egentligen. Varför tycks de flesta individer omkring mig
understryka det att jag bör uttrycka hat. Förstår bara det inte. Och som svar till de andra människornas råd om att jag borde känna åtminstone detsamma som dem gentemot honom,
så är det antingen eller; hat och kärlek är varandras raka motsatser och man når inte dem
båda med fingertopparna hur mycket man än sträcker på sina armar. Man kan inte hata en
man älskar. Så visst, jag kan vara tokrasande på honom ibland, fantisera om att kasta ting
mitt i hans ansikte vid tillfällen då en yttersta vrede åter flyter upp till mitt medvetande.
Skrika tills det att mina stämband vissnar sig till. Men... jag kan inte hata honom. Han
betyder alltför mycket för mig. Så mycket att det inte finns beskrivande ord för det hela.
Det finns ting vilka kan skifta i form, medan andra tycks vara permanenta.

 

--

 

så som sagt är det inte endast att blicka vidare, utan allting från tidigare tider präglar en

människa efteråt med. Och ett år är inte mycket då det kommer till passergångar heller.
Dock, då det kommer till innehåll. Jag känner att... jag, sett ifrån särskilda aspekter,
är starkare nu. Har blivit mer av en optimist som ser misslyckanden och motgångar
som nödvändiga byggstenar av lärdom; världen faller inte samman längs med det att
man faller omkull. Tänker på att unna mig själv mer nu än vad jag gjort innan och
sätter min kropp som prioritet ett då den känner sig svag. Stöttar mig själv och släpper
inte taget om de tankar jag känner att jag vill stå för. Behandlar mina svagheter och
styrkor med respekt, helt enkelt. Dessa ting, vilka hamnade i skymundan då han tog
till sig allt rampljus som fanns till. Man skall aldrig glömma bort uttrycket om att

 

"du är huvudrollen i ditt eget liv".




 

キューケンホフ公園



det första som jag lade märke till momentet min väckarsignalen ringde till var det

droppande ekandet kommandes utifrån fönstret. Regn. Och under en och samma dag

som det äntligen dags för mig och min tyska vän Nina att ta oss en tripp bort till

Keukenhof, "tulpanparken". Fast då vi väl kom fram till bussen som skulle gå från

Schiphol, kom vi fram till faktumet att det förmodligen var lika bra med en regnig dag

asiatiska turister ändå trotsade vädret och strömmade dit. Gassande sol, och vi hade

tveksamt fått någon plats i bussen.

 



 

vid ett moment då bussen rundat en tulpanrondell, visade sig ett blodrött fält som skrek

efter uppmärksamhet och asiaterna tjöt tillbaka med kamerorna pressade mot fönstret.

Båda vi två satt kvar helt stumma då detta var en allra första gång för oss. Sådana

kontrastfyllda färger, och hela fält av dem...



 

 

fanns så många olika varianter och korsningar av tulpanerna att man skulle tappa

räkningen mitt i. Vardera en av dem hade något litet eget, som om de alla bar på

personligheter likt människor. Nina sade kontinuerligt hur nära hon var att plocka

dem medan jag själv djupt inombords fantiserade om att lägga mig ned bland

blommorna och ta ett porträtt. Synd nog så fick vi förstås inte lov att göra det, men

som alltid kunde vi ändå dela på en rykande färsk stroopwafel tillsammans.

 

det finns någonting magiskt över att vara omringad av blommor; särskilt då de rent
av sprakar i livfulla toner och nyanser. Och att komma till parken påminde mig lite
grann om hur det var med körsbärsblommen hemma i Tokyo. Allting slår ut, men
varar endast en kort tid, så längs det försöker människor inta så mycket som möjligt
av det. Man är här och nu. Man har lämnat ett kapitel, och kommer fram till en annan
sida snart. Och man lär sig någonting nytt vardera dag; för att nämna några udda
exempel, lärde jag mig att ordet tulpan kommer från det turkiska ordet för turban,
att det tar 25 år att korsa en ny sort, och att ett par tulpanknölar under renässansen
var värda mer än ett kanalhus. Inte så illa, inte.

Frances Ha

 

"sometimes it's good to do what you're supposed to do when you're supposed to do it"

 

en sådan där hjärtvärmande film i svartvitt om vänskap till själsfrändesnivån, New York
och allmän vilsenhet, som botar de flesta unkna dagar. Kombinationen av fransk musik
och David Bowie kan ju aldrig direkt sitta fel heller.

蘇り

blicken vandrade upp- och nedför de trånga hyllornas lådor i jakten på torkad chilipeppar
utan någon större succé då jag mitt i allting hörde någon tilltala mig på nederländska.
Jag vände mig om och då riktade mina ögon uppåt, stod det en medelålderskvinna där.

"pardon?"

 

"Oh. I-is that your real hair color...?",

frågade hon med ett fint leende på läpparna; och då jag nickade ett

 

"yeah"

till svars, utbrast hon

"life is so unfair...!!".

det visade sig att hon verkligen fann tycke om min naturligt rödtonade hårfärg.
Och jag som fram tills den tidspunkten haft en ständig ängslan gentemot min
allmänna "bad-bangs-day" upplevde mig själv räddad i nöden. Finaste människa.
Och det finns mängder av dem här med, bortsett från sportcyklisterna som verkar
ha för sig att de äger staden.

----

det var ett tag sedan sist. Ödmjuka ursäkter till att min uppdatering på bloggen varit
som om bortblåst under den senaste månaden. För att förklara mig, så kom livet lite
grann i vägen. För mycket studier, för lite tid... bara det med högskoleansökan. Och
alltsamman en enda kombination tillsammans med en paus.

och ibland är det endast så väl behövt; det att bara släppa taget om det mesta bara
trampa så snabbt framåt med cykeln att det skulle vara livsfarligt att krocka, bara för
att få hårstråna att flöda vilt. Eller att under de regnande förmiddagarna luta tinningen
mot spårvagnsfönstret med "värvet" i örat. Att spatsera, eller att cykla längs med
gatorna utan något särskilt mål (vilket vid ett tillfälle slutade med att jag hamnade i
Amsterdams motsvarighet till Husby). Och jag är själv ganska överraskad över hur
pass jag kunde släppa taget, att inte uppdatera de sociala medierna alls, fastän jag är i
ett annat land. För att vara ärlig, var det hela lite grann som en slags detox för sinnet.

så. För att uppdatera så har våren har kommit till Amsterdam, på riktigt. Tulpanerna har
slagit ut längs med stadens alla alléer och körsbärsblommen blåst förbi. Insekterna har
börjat surra till i en orkester vart man än tar sig och glassätandet är bokstavligt talat
överallt. Det är sådant här som gör mig till en stolt vädur, lycklig över att vara född i
april månad, den bästa av alla. Så i andra ord har jag fyllt 24 blotta år. Har dessutom
ansökt så att jag till slut kommer bli en lundastudent från och med höst, och därmed
kryssa av den punkten från listan. Har under snart en månad utan tabbar varit en
veckodagsvegetarian och börjat bocka av recept i den kinesiska kokboken jag innan
dess endast betraktat på håll. Sammanfattat, kan en månads tid och rum innehålla
mycket om man gör det till det. Och jag känner mig nöjd.

utsikten från balkongen till mitt rum och vårt vardagsrum som de andra

två i lägenheten prytt till med lite snitsiga solenergilampor.

så. Dags att ta och börja med skrivandet igen. Foton kommer, och text med.

zie je later.