アムステルダムの珈琲フェスティバル

i morse ringde min väckarsignal redan då klockan var 7:05 eftersom det var den andra

och sista dagen av Amsterdam Coffee Festival, och jag skulle dit. Så momentet jag ätit

upp min frukost och ordnat till mig bar det av på min gamla och charmigt sneda cykel.

De enda människorna som syntes till var de som tidigt cyklat till parken för att

morgonjogga, de som promenerade med hunden springandes omkring sig, samt äldre

par som gick i hand. Inga skräniga turister som tror att de äger staden och kan bete sig

så som de känner sig för, inga vingliga och knallfärgade lånecyklar vilka orsakar allmän trafikfara. Inget folk som antingen inte förstår eller inte verkar bry sig om vad

cykelsymbolen i vardera cykelväg verkar betyda. Utan det enda som verkade ha en

tagbar närvaro var känslan av att staden var min egen, att jag korsade mitt eget rike;

någonting obeskrivligt uppfyllande. Grönskande träd, dignande ned över vattnet och

all denna rofylldhet. Under sådana moment påmindes jag verkligen om varför den

här staden alltid funnits där, djupt inuti mitt hjärta. Men hasta fick jag ändå allt göra,

då båten till Amsterdam Noord skulle lämna centralen strax innan kvart i tiotiden.



 

 

från båten kunde man se ett praktexemplar på nederländsk arkitektur; lager på lager.

Till skillnad från kärnan av staden där de smått rangliga kanalhusen trängs på rad, experimenterar holländarna till det ordentligt där det finns plats. Sedan skiljer de

norra och södra sidorna av vattendraget åt sig i sina karaktärer så pass att de lika

gärna kunnat vara två olika städer i diverse delar av landet.

 

 

framme. Eftersom att alla inte direkt vaknar med solen var det ganska lugnt i början,

men snart så var borden fyllda med amerikanska muffins och människor ståendes på led.

 

 

första provsmakningen av cappuccino. Då barristan förklarade för mig att man inte behövde

betala alls blev jag helt stum. Och obeskrivligt... lycklig? Exalterad? I alla fall någonstans i den riktningen. Var ungefär ett uns ifrån att utbrista ett "menar du det??".

 

 

och nog var det en fullfjädrad cappuccino allt. Ett tjockt, men ändå jämnt skum.



 

festivalen i sig var fullkomligt annorlunda från alla de andra jag befunnit mig i innan

dess. Alla som kommit dit var avslappnade, men samtidigt passionerade inom ämnet.

Tänk dig ett stammisfik, men ungefär 160 gånger större och fyllt med socialt folk som

kan tänka sig att prata med allt och alla över en kaffe. Leenden. Stiliga unga karlar med

hårt åtknutna förkläden runt midjan som gick runt och serverade espresso på bricka.

Smakprovning av finare gröna teer tillsammans med mörk choklad. Ett ödmjukt leende,

tillsammans med ett yttrat "hey there, little lady" då de tog ens beställning. Det kändes

i allmänhet så otroligt fint att vara omringad av människor vilka själva med innerst

inne förstår att kaffet är så mycket mer än enbart en dryck en slänger i sig på vägen

till jobbet eller skolan.

 



 

förr eller senare mötte min blick det här stora "kaffeträdet" med dinglande ting. Det

visade sig vara så att den som kände för det kunde skriva ned och berätta någonting

minnesvärt som har haft att göra med kaffe. Och det fanns så mycket. En man som höll

på att hänga upp "grenarna" berättade om en mugg där det till exempel stått om ett par

som gjort slut, men som efter att de träffats en gång till över en kaffe funnit tillbaka till

varandra och varit tillsammans ända sedan dess. I fjorton hela år. Eller den om kopi luak

- en manlig kaffeälskare drack för första gången i sitt liv en kopp som han fann vidrig,

vilken visade sig innehålla världens dyraste kaffesort; nämligen kaffebönor som en

särskild apsort ätit och sedan pressat ur sig den vägen. Jag älskade det hela konceptet

och kunde stå och läsa vardera av de där muggarna under den hela dagen ifall inte

majoriteten av dem varit skrivna på nederländska.

 

 

fann mig dock en underbar en skriven på engelska.

 

 

magiskt makeri.

 

 

efter att det gått prima med att vara veckodagsvegetarian under en hel månad fick det lov

att bli lite hipsterkorv. Då det kom till utbudet fanns fyra olika sorter, alla bisarra till en

grad. Korvvarianten längst till höger var lite extra snitsigt smaksatt med kaffe, tranbär

och harissa. Synd bara att ingen modig människa verkade våga på sig den.

 

 

självfallet fanns det också gröna alternativ för den som ville ha.

 

så gick det med gårdagens fastslagande att den här månaden skulle bli sparsam.

Och visst, jag må vara fattigare under momentet. Men, sexhundra gram

ekologisk mörk choklad rikare och betydligt mer tillfreds än vad jag var innan.

Det kan ju inte direkt vara någonting ont. Sedan så är det väl lika bra, för nu har

jag ju dessutom en bestämd bakgrundsliggande orsak till att spara in som tusan.

En inhandlad aeropress och stressnerver åter tillbaka till noll. Alltså prima.