det första som jag lade märke till momentet min väckarsignalen ringde till var det
droppande ekandet kommandes utifrån fönstret. Regn. Och under en och samma dag
som det äntligen dags för mig och min tyska vän Nina att ta oss en tripp bort till
Keukenhof, "tulpanparken". Fast då vi väl kom fram till bussen som skulle gå från
Schiphol, kom vi fram till faktumet att det förmodligen var lika bra med en regnig dag
asiatiska turister ändå trotsade vädret och strömmade dit. Gassande sol, och vi hade
tveksamt fått någon plats i bussen.
vid ett moment då bussen rundat en tulpanrondell, visade sig ett blodrött fält som skrek
efter uppmärksamhet och asiaterna tjöt tillbaka med kamerorna pressade mot fönstret.
Båda vi två satt kvar helt stumma då detta var en allra första gång för oss. Sådana
kontrastfyllda färger, och hela fält av dem...
fanns så många olika varianter och korsningar av tulpanerna att man skulle tappa
räkningen mitt i. Vardera en av dem hade något litet eget, som om de alla bar på
personligheter likt människor. Nina sade kontinuerligt hur nära hon var att plocka
dem medan jag själv djupt inombords fantiserade om att lägga mig ned bland
blommorna och ta ett porträtt. Synd nog så fick vi förstås inte lov att göra det, men
som alltid kunde vi ändå dela på en rykande färsk stroopwafel tillsammans.
av sprakar i livfulla toner och nyanser. Och att komma till parken påminde mig lite
grann om hur det var med körsbärsblommen hemma i Tokyo. Allting slår ut, men
varar endast en kort tid, så längs det försöker människor inta så mycket som möjligt
av det. Man är här och nu. Man har lämnat ett kapitel, och kommer fram till en annan
sida snart. Och man lär sig någonting nytt vardera dag; för att nämna några udda
exempel, lärde jag mig att ordet tulpan kommer från det turkiska ordet för turban,
att det tar 25 år att korsa en ny sort, och att ett par tulpanknölar under renässansen
var värda mer än ett kanalhus. Inte så illa, inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar