tisdag 15 januari 2013

ただいまって言う感じ

det stod ingen människa vid det lilla templet, så med raska steg klev jag in.
Momentet som mina händer tvättats försiktigt hade mynten kommit fram.

så då återstod det lite mer invecklade. Eftersom att det var årets första tur förbi templet
kändes det som om alltmer viktigt att det skulle passa in korrekt. De flesta studenter
bad förmodligen att det skulle passera testet. Unga kvinnor kanske att den rätte mannen
skulle träda fram framför dem. Kontanter. Lycka... och mitt emellan dessa reflektioner
hade det redan stigit in fem personer igenom grinden. Och alla inhemska japaner dessutom.

kastade myntet. Skakade till repet för att få fram ett blygsamt klang ifrån klockorna.
Dessa bugningar. Händerna slående ihop i en och samma takt. Och ögonen slöts igen.
Önskan stod klar och alldeles tydlig framför mina ögon, innanför locken.
Och veckan var därmed fullbordad innan min typiska söndagsträning.

väl framme vid stället satte jag mig ned på trappstegens mitt,
alldeles runtom hörnet nedtill.
Fönstret smått på glänt. Uppifrån träningssalen hördes Ryuutas lugnande röst som
uppmanade resterande människor att släppa ned axeln. Ta ett djupt andetag.
Och även fastän min egen lektion inte dragit igång ännu, satt jag där med ögonen slutna
samtidigt som lyssnandes. Som det alltid varit innan.
Och en välkomnande värme drog igenom mig från topp till tå.

*gnissel*

"det är öppet nu, för dem som vill komma in",

sade människan medan dörren vändes upp.
En blick runtom hörnet mot trappans mitt och där mötte våra blickar samman.

「久しぶりだね~」

 och Ryuuta yttrade detsamma med sitt varma leende.
Momentet efteråt hade Nami tittat ned sitt huvud och kvickt omfamnat mig med.

「久しぶりぃー!!」

med det ena adderat till det andra, fylldes den hörnan i mitt hjärta upp som uppfattade
känslan av det lilla ordet "hem". På sätt och vis kändes det så underligt udda.
Det var mitt träningsställe i Tokyo. Och ändå så mycket mer.
Inte endast likt alla de affärer där de till min överraskning
yttrat att det var länge sedan sist.
^nUtan en varm känsla utav trygghet där man vet att det alltid finns varma människor till.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar