歩

snart är det maj och det har snart redan passerat en månad sedan årsdagen för hans
första slag på min kind. En och en halv månad kvar tills det passerat ett år sedan
den där morgonen jag klev ut genom dörren till vår lägenhet för att hasta mig iväg.
Så jag tänkte reflektera lite kring ting i allmänhet. Uttrycka ett antal tankar.

--

innan denna vårtermin är slut här nere i Amsterdam, har jag fyra akademiska essäer,
samt tre tentor att ta itu med. Egentligen skulle det endast ha varit tre och två, men
mitt stressyndrom sedan den där perioden i fjol blossade åter upp igen följt av att den
pressade ned mitt ansikte under ytan under en lång tid. Så, två stycken av dem är i andra
ord omskrivningar.

i fredags då jag satt i min handledares kontor var det första han gjorde att lägga alla
papper på en hög och räcka över dem till mig, sägandes att det bästa skulle vara ifall
jag först av allting bläddrade igenom dem på egen hand och noterade korrekta gentemot
inkorrekta svar. Så med alla involverade pappersark i min famn, satte jag mig ned i
personalens kafferum och kavlade upp ärmarna för att bli mentalt redo. Det skulle inte
vara några som helst konstigheter, utan endast fakta. Ingenting udda. Men. Fastän jag
visste vad jag hade att förvänta mig, kom det ändå som en chock momentet jag vände
det första bladet. I vissa sektioner gapade det tomt; vissa nedskrivna meningar förstod
jag inte ens innerbörden av och i andra fanns det helt bisarra verb placerade inom
fullkomligt opassande områden... och det var mina ord. Självfallet hade jag sett mina
egna signerade tentor förr, men den här tentan var av sitt eget slag. För mitt framför
ögonen på mig, låg det ett skriftligt bevis på vad mitt posttraumatiska stressyndrom
faktiskt gjorde mot min kropp. Inget ömt rörande omkring kanterna, utan rakt på sak.
Det påminde om mitt första samtal hos kvinnojouren i Stockholm, under vilket kvinnan
framför mig konstaterade att "din pojkvän utförde sexuella övergrepp på dig", utan att
varken blinka eller säga det försiktigt. Det var inte så att jag gick sönder av hennes
faktumställande; utan i kontrast, kändes det skönt att endast få ren och skär ärlighet
yttrad ansikte mot ansikte. Även fast ärlighet tidvis kan få en att bli smått omtumlad.
Så momentet jag såg de där ytterst kritiska dokumenten, föll inte taket samman över
mig; utan istället drog jag in mig ett djupt andetag vilket jag sedan andades ut.
Nu handlar det bara om att visa de där människorna vad du går för.
Du klarar det. Det, tillsammans med en smått knuten näve.

--

fastän det är en sådan lång tid sedan sist, korsar Ryuu mina tankar vardera dag; han finns
där vardera morgon och kväll. Då jag väl öppnar mina ögon det första jag gör och innan
jag slutit dem för kvällens sista gång. Rätt så ofta blossar faktiskt tanken upp om att "tänk
om han skulle stå där vid de snurrande dörrarna då jag kommer till universitetet idag".
Den tanken är i lika med vardag. Och allting, alla tankar har sina egna vinklar och aspekter.
Det kan handla om minnen om att ligga i en omfamnande varm bröstkorg, en doft.
Likväl övermannas jag inombords ofta av rädslan för att yttra någonting udda, eller
kanske misstänksamt i hans öron, och därmed bli förhörd av den jag samtalar med.

för att vara ärlig, upplevs det ofta som om jag vore inlindad i en enda paradox där
ingenting går ihop med det andra. Jag har blivit alltmer kapabel till att betrakta det
mesta med en objektiv lins i mitt öga, men samtidigt sitter känslorna fortsatt kvar
på ett och samma ställe som förr. Den där avsaknaden finns med mig där, hela tiden.
Varenda dag. Män är bara män. De kan bära på ett attraktivt yttre, men ingenting mer. 
De består endast av ett skal..., så jag får lov att påminna mig själv varenda dag som
går om att "jag skulle inte ha varit kapabel att knyta upp de uppsnörade problemen
han drogs med, inte han heller", "hade jag stannat vid hans sida hade jag förr eller
senare förlorat mitt eget liv". Men ändå vill man förstås alltid tro, man vill alltid hålla
sig fast vid hoppet bara för att. Fastän människan korsat linjer och brutit regler. Man
vill vara den tålmodige som väntar och litar på en. Fastän särskilda ting går inte i
hand med varandra.

--
 

det må låta konstigt i andra människors öron, men jag hatar inte honom. Fastän han
misshandlade mig under timmar och var svartsjuk till den grad att vi båda i slutändan
blev ytterst lidande. Andra kan säga att han förtjänar att brinna i helvetet,
eller att de skulle döda honom ifall blickarna möttes, men det kan inte jag.

han brukade alltid understryka tankesättet om att "desto mer en människa är kapabel
att hata, desto mer är den kapabel att älska", samt det omvända. Hat och kärlek var i
lika väst och öst. I hans ögon var det så att kunde en människa sträcka sig långt åt en
riktning gentemot en människa, kunde den räcka sig lika långt åt den motsatta riktningen
gentemot andra; medan den som inte kunde det låg kvar på den likgiltiga linjen i mitten.
Någon grå, ytterst omänsklig människa i hans ögon. Någon som var känslomässigt flat.
Så för att jag skulle vara förmögen att älska honom så som han älskade mig, var jag
alltså tvungen att lära mig hata människorna från "utsidan" som förtjänade det. Fanns
inget annat. Han ville ha en sådan uppenbar distans som möjligt.

men jag betraktar, betraktade inte ting på exakt samma sätt som honom. Inte alltid.
Hat förbrukar endast ens krafter; man tjänar i slutändan ingenting på att hålla fast vid det.
Skulle hatet vara ett nödvändigt element skulle någonting faktiskt sitta väldigt fel till.
Vart kommer allt detta hat ifrån, egentligen. Varför tycks de flesta individer omkring mig
understryka det att jag bör uttrycka hat. Förstår bara det inte. Och som svar till de andra människornas råd om att jag borde känna åtminstone detsamma som dem gentemot honom,
så är det antingen eller; hat och kärlek är varandras raka motsatser och man når inte dem
båda med fingertopparna hur mycket man än sträcker på sina armar. Man kan inte hata en
man älskar. Så visst, jag kan vara tokrasande på honom ibland, fantisera om att kasta ting
mitt i hans ansikte vid tillfällen då en yttersta vrede åter flyter upp till mitt medvetande.
Skrika tills det att mina stämband vissnar sig till. Men... jag kan inte hata honom. Han
betyder alltför mycket för mig. Så mycket att det inte finns beskrivande ord för det hela.
Det finns ting vilka kan skifta i form, medan andra tycks vara permanenta.

 

--

 

så som sagt är det inte endast att blicka vidare, utan allting från tidigare tider präglar en

människa efteråt med. Och ett år är inte mycket då det kommer till passergångar heller.
Dock, då det kommer till innehåll. Jag känner att... jag, sett ifrån särskilda aspekter,
är starkare nu. Har blivit mer av en optimist som ser misslyckanden och motgångar
som nödvändiga byggstenar av lärdom; världen faller inte samman längs med det att
man faller omkull. Tänker på att unna mig själv mer nu än vad jag gjort innan och
sätter min kropp som prioritet ett då den känner sig svag. Stöttar mig själv och släpper
inte taget om de tankar jag känner att jag vill stå för. Behandlar mina svagheter och
styrkor med respekt, helt enkelt. Dessa ting, vilka hamnade i skymundan då han tog
till sig allt rampljus som fanns till. Man skall aldrig glömma bort uttrycket om att

 

"du är huvudrollen i ditt eget liv".




 

キューケンホフ公園



det första som jag lade märke till momentet min väckarsignalen ringde till var det

droppande ekandet kommandes utifrån fönstret. Regn. Och under en och samma dag

som det äntligen dags för mig och min tyska vän Nina att ta oss en tripp bort till

Keukenhof, "tulpanparken". Fast då vi väl kom fram till bussen som skulle gå från

Schiphol, kom vi fram till faktumet att det förmodligen var lika bra med en regnig dag

asiatiska turister ändå trotsade vädret och strömmade dit. Gassande sol, och vi hade

tveksamt fått någon plats i bussen.

 



 

vid ett moment då bussen rundat en tulpanrondell, visade sig ett blodrött fält som skrek

efter uppmärksamhet och asiaterna tjöt tillbaka med kamerorna pressade mot fönstret.

Båda vi två satt kvar helt stumma då detta var en allra första gång för oss. Sådana

kontrastfyllda färger, och hela fält av dem...



 

 

fanns så många olika varianter och korsningar av tulpanerna att man skulle tappa

räkningen mitt i. Vardera en av dem hade något litet eget, som om de alla bar på

personligheter likt människor. Nina sade kontinuerligt hur nära hon var att plocka

dem medan jag själv djupt inombords fantiserade om att lägga mig ned bland

blommorna och ta ett porträtt. Synd nog så fick vi förstås inte lov att göra det, men

som alltid kunde vi ändå dela på en rykande färsk stroopwafel tillsammans.

 

det finns någonting magiskt över att vara omringad av blommor; särskilt då de rent
av sprakar i livfulla toner och nyanser. Och att komma till parken påminde mig lite
grann om hur det var med körsbärsblommen hemma i Tokyo. Allting slår ut, men
varar endast en kort tid, så längs det försöker människor inta så mycket som möjligt
av det. Man är här och nu. Man har lämnat ett kapitel, och kommer fram till en annan
sida snart. Och man lär sig någonting nytt vardera dag; för att nämna några udda
exempel, lärde jag mig att ordet tulpan kommer från det turkiska ordet för turban,
att det tar 25 år att korsa en ny sort, och att ett par tulpanknölar under renässansen
var värda mer än ett kanalhus. Inte så illa, inte.

Frances Ha

 

"sometimes it's good to do what you're supposed to do when you're supposed to do it"

 

en sådan där hjärtvärmande film i svartvitt om vänskap till själsfrändesnivån, New York
och allmän vilsenhet, som botar de flesta unkna dagar. Kombinationen av fransk musik
och David Bowie kan ju aldrig direkt sitta fel heller.

蘇り

blicken vandrade upp- och nedför de trånga hyllornas lådor i jakten på torkad chilipeppar
utan någon större succé då jag mitt i allting hörde någon tilltala mig på nederländska.
Jag vände mig om och då riktade mina ögon uppåt, stod det en medelålderskvinna där.

"pardon?"

 

"Oh. I-is that your real hair color...?",

frågade hon med ett fint leende på läpparna; och då jag nickade ett

 

"yeah"

till svars, utbrast hon

"life is so unfair...!!".

det visade sig att hon verkligen fann tycke om min naturligt rödtonade hårfärg.
Och jag som fram tills den tidspunkten haft en ständig ängslan gentemot min
allmänna "bad-bangs-day" upplevde mig själv räddad i nöden. Finaste människa.
Och det finns mängder av dem här med, bortsett från sportcyklisterna som verkar
ha för sig att de äger staden.

----

det var ett tag sedan sist. Ödmjuka ursäkter till att min uppdatering på bloggen varit
som om bortblåst under den senaste månaden. För att förklara mig, så kom livet lite
grann i vägen. För mycket studier, för lite tid... bara det med högskoleansökan. Och
alltsamman en enda kombination tillsammans med en paus.

och ibland är det endast så väl behövt; det att bara släppa taget om det mesta bara
trampa så snabbt framåt med cykeln att det skulle vara livsfarligt att krocka, bara för
att få hårstråna att flöda vilt. Eller att under de regnande förmiddagarna luta tinningen
mot spårvagnsfönstret med "värvet" i örat. Att spatsera, eller att cykla längs med
gatorna utan något särskilt mål (vilket vid ett tillfälle slutade med att jag hamnade i
Amsterdams motsvarighet till Husby). Och jag är själv ganska överraskad över hur
pass jag kunde släppa taget, att inte uppdatera de sociala medierna alls, fastän jag är i
ett annat land. För att vara ärlig, var det hela lite grann som en slags detox för sinnet.

så. För att uppdatera så har våren har kommit till Amsterdam, på riktigt. Tulpanerna har
slagit ut längs med stadens alla alléer och körsbärsblommen blåst förbi. Insekterna har
börjat surra till i en orkester vart man än tar sig och glassätandet är bokstavligt talat
överallt. Det är sådant här som gör mig till en stolt vädur, lycklig över att vara född i
april månad, den bästa av alla. Så i andra ord har jag fyllt 24 blotta år. Har dessutom
ansökt så att jag till slut kommer bli en lundastudent från och med höst, och därmed
kryssa av den punkten från listan. Har under snart en månad utan tabbar varit en
veckodagsvegetarian och börjat bocka av recept i den kinesiska kokboken jag innan
dess endast betraktat på håll. Sammanfattat, kan en månads tid och rum innehålla
mycket om man gör det till det. Och jag känner mig nöjd.

utsikten från balkongen till mitt rum och vårt vardagsrum som de andra

två i lägenheten prytt till med lite snitsiga solenergilampor.

så. Dags att ta och börja med skrivandet igen. Foton kommer, och text med.

zie je later.

キムチチゲ

en av de främsta fördelarna med att nästan bo granne med en japansk/koreansk mataffär

är att det alltid finns kimchi inom räckhåll. Bortsett från att den är god att äta som den

är, smakar allting bättre när tillagat tillsammans med den. Vilka grönsaker och protein

som du än har till hands. Men bäst av allting skulle nog ändå vara キムチチゲ, koreansk

kimchigryta. Utmanade mig själv genom att prova på att laga ett nytt recept på det idag,

och resultatet. var. fullkomligt. magiskt. Och att hemligheten skulle ligga i två saker:

doengjang och smör. Doengjang är en koreansk sojabönpasta vilken framhäver smak-

upplevelsen av umami medan smöret ger soppan en rundare karaktär.

 

Grundreceptet kommer från hemsidan norecipes.com, men receptet jag lägger upp här

på bloggen har lite justeringar i sig och är dessutom vegetariskt.



 

 

キムチチゲ

 

材料　２人分

---- A ----

- tre kompakta deciliter med kimchi

- en liten lök, tunt strimlad

- en deciliter kimchisaft(spadet som alltid finns i förpackningen)/ vatten

- en matsked gochujang(koreansk chilipasta)

- fyra vitlöksklyftor, hackade i smått

- en liten bit ingefära, riven

- en matsked japansk soja

----

- tre och en halv deciliter vatten

- två teskedar doengjang(koreansk sojabönpasta)

- cirka 300 gram mjuk tofu, skuren i stora kuber

 

- strimlad purjolök efter smak

- en matsked smör

 

1. gör i ordning ingredienserna i sektion A. Ifall du handlat hem kimchi med ett helt

salladskålhuvud, skär du ned det i munsbitar. Rör samman de hackade vitlöksklyftorna,

ingefäran, sojan och chilipastan så att det är en slät pasta. Hetta upp lite olja i en

stekpanna under hög värme och tillägg A. Stek allting tills det har en fin konsistens.



 

 

2. häll ned 1 i en kastrull och tillsätt vatten. Efter att det kokat upp och du löst upp
sojabönpastan lägger du i tofun och sänker ned värmen. Låt allting koka under
dryga femton, tjugo minuter.
3. då det tycks vara färdigt, tillsätts smöret samt den strimlade purjolöken följt av att
du rör runt i grytan. Tänk på att alltid göra det här steget i sista sekund eftersom
fettet i smöret annars riskerar att göra grytan oljig.
4. servera grytan varm tillsammans med en skål med ris vid sidan om.

頂きます～

ストレス重ね

en av de fina delarna med att få erfara det nederländska terminsystemet är man inte
längre tar den svenska motsvarigheten för givet; att ha tentor och essäer redan i början
av mars... får det att kännas som om någon driver med en. Och inte bara lite. Så, det
är det som varit min vardag under den senaste tiden. Man kan nästan säga att jag bott
i universitetsbiblioteket, med min breda textbok som huvudkudde och min iPad som
min närmaste vän. De morgnar som inte börjar med en tidig lektion har oftast samma
struktur: en dubbel cappuccino för att få erhålla koffeinets sympati och minst två
stycken dansvideor för att sätta motivationen i schack. Ger effekt nästan varenda gång.

gjorde utan tvekan ett fiasko av min tentamen i litteratur och media idag. Men.
Med två essäer väntandes på led, så fick det lov att vara; det finns alltid omtentor att
ta i juni. Tog mig djupa andetag och blundade en stund i hissen innan jag vände mig
om mot femmans spårvagnslinje där jag satt och lyssnade på överändligt munter
sextiotalsmusik femton gånger om och om igen, i hopp att vända humöret till en mer
optimistisk riktning. Och det funkade. Fast med den fullspäckade våren alldeles runt
hörnet är det inte direkt svårt att bli lite av en humla tillverkad av solstrålar, full av
eufori. Kan samtidigt också ha att göra med att jag tillbringar min första vår i Europa på
tre hela år. Tre år. Inte klokt. Körsbärsblommorna i Tokyo må vara vackra att se på, men
det är någonting med stämningen som endast den här delen av klotet kan framkalla.

det första tillfället jag tränade yoga efter att ha fått tillåtelsen till det igen väntade

inget regn, utan en idylliskt fin utsikt över taken i kvarteret och ett Amsterdam

som långsamt men säkert börjat slå ut i knopp.

de omtalade nederländska trapporna som får en att vandra likt en krabba för att

inte falla ned och bryta nacken. Trappan upp till träningssalen är så pass brant

att vi alla är tvungna att kravla på alla fyra uppför den.



den vanligaste födan dessa dagar då tiden inte längre räcker till; risotto. 



efter den här helgen kommer det tack och lov finnas luftrum igen och förmodligen
mycket mer utrymme till att fotografera andra ting än just mat och träningslokaler.
Längtar efter att kunna ha picknick eller bara läsa skönlitterärt på någon gräsmatta
som om stress inte skulle existera.

頁

"det är väl bara min mens, ingenting annat... det blir alltid på detta sätt varenda månad"

stod där framför den långa sträckan med kokböcker i den amerikanska bokhandeln igen.
Framför den asiatiska sektionen igen. Med blicken vandrandes på en och samma rad.
Fingertopparna vandrade och tog sig ett kliv från en bokrygg till en annan och till slut
fann jag det, det där lila tygomslaget med vita mönster föreställande ris.

visste inte vid exakt hur många tillfällen som jag stått där och hållit den där boken i
mina två händer och varsamt bläddrat mig igenom de där sidorna, men många var det.
Kanske lite alltför många då jag i allmänhet tappat räkningen. Åter igen blickade
jag på vardera fotografi tills blicken väl stannade till. Där kom den där maträtten igen,
den som påminde om hans favoriträtt lagad av hans mamma; stekta tomater med ägg.

"svårt att säga, men hon brukade alltid göra någonting där hon stekte ägg

tillsammans med tomater, vilket var så otroligt gott",

följt av den knutna näven och ett ansiktsuttryck vilket tycktes minnas vidunderliga ting.

det fanns så många bakgrundsliggande orsaker till varför jag varken handlat den där
boken eller låtit den vara efter en enskilda titt. Så många. Det fanns flera, mängder
av recept som jag utan tvekan kunde tänka mig laga. Det fanns allt tänkbart, tofu-
rätter utav alla slag, auberginerätter i kontrastfyllda färger. Maträtter och tekniker
vilka jag inte provat på ännu. Men... det var samtidigt en kinesisk kokbok. Jag såg
honom i den, i vardera sida, i vardera bild. Mina tankar flög iväg och vardera recept
fick mig att ställa frågan ifall han ätit någonting liknande då han själv var liten. Ifall
jag själv skulle ha lagat honom någonting sådant ifall jag inte den dagen skickat iväg
det där meddelandet till min bror, utan två veckor senare flyttat tillsammans med
honom till hans land. Det hade varit på ett och samma vis vardera gång jag hållit i den
där boken; den slet någonstans mig itu i två delar, kastade mig ned i ett enda djupt hav.

... men den här dagen gick jag faktiskt till kassan med boken, och handlade den.
Var och är fortsatt inte stabil, dessa överväldigande tidsvågor kommer fortsatt då
och då inuti mitt eget huvud... men kanske. Kanske kommer jag komma till att
kunna laga någonting ur den kokboken utan att få kallsup någon dag.