måndag 24 mars 2014

ストレス重ね

en av de fina delarna med att få erfara det nederländska terminsystemet är man inte
längre tar den svenska motsvarigheten för givet; att ha tentor och essäer redan i början
av mars... får det att kännas som om någon driver med en. Och inte bara lite. Så, det
är det som varit min vardag under den senaste tiden. Man kan nästan säga att jag bott
i universitetsbiblioteket, med min breda textbok som huvudkudde och min iPad som
min närmaste vän. De morgnar som inte börjar med en tidig lektion har oftast samma
struktur: en dubbel cappuccino för att få erhålla koffeinets sympati och minst två
stycken dansvideor för att sätta motivationen i schack. Ger effekt nästan varenda gång.

gjorde utan tvekan ett fiasko av min tentamen i litteratur och media idag. Men.
Med två essäer väntandes på led, så fick det lov att vara; det finns alltid omtentor att
ta i juni. Tog mig djupa andetag och blundade en stund i hissen innan jag vände mig
om mot femmans spårvagnslinje där jag satt och lyssnade på överändligt munter
sextiotalsmusik femton gånger om och om igen, i hopp att vända humöret till en mer
optimistisk riktning. Och det funkade. Fast med den fullspäckade våren alldeles runt
hörnet är det inte direkt svårt att bli lite av en humla tillverkad av solstrålar, full av
eufori. Kan samtidigt också ha att göra med att jag tillbringar min första vår i Europa på
tre hela år. Tre år. Inte klokt. Körsbärsblommorna i Tokyo må vara vackra att se på, men
det är någonting med stämningen som endast den här delen av klotet kan framkalla.


det första tillfället jag tränade yoga efter att ha fått tillåtelsen till det igen väntade
inget regn, utan en idylliskt fin utsikt över taken i kvarteret och ett Amsterdam
som långsamt men säkert börjat slå ut i knopp.


de omtalade nederländska trapporna som får en att vandra likt en krabba för att
inte falla ned och bryta nacken. Trappan upp till träningssalen är så pass brant
att vi alla är tvungna att kravla på alla fyra uppför den.



den vanligaste födan dessa dagar då tiden inte längre räcker till; risotto. 


efter den här helgen kommer det tack och lov finnas luftrum igen och förmodligen
mycket mer utrymme till att fotografera andra ting än just mat och träningslokaler.
Längtar efter att kunna ha picknick eller bara läsa skönlitterärt på någon gräsmatta
som om stress inte skulle existera.

2 kommentarer:

  1. Ah, galet vilken trappa!
    Bokade själv just extremt billiga biljetter till Tokyo i mitten av april, missar nog hanami men får fira sen födelsedag i bästa staden i alla fall!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad härligt det låter! Den finaste tiden innan sommaren <3

      Radera