反省

imorgon kommer jag att vakna tidigt för att förbereda mig. Att putsa mig själv från
topp till tå, låta hårinpackningen stanna kvar tills halvtimmen redan passerat.
Min klänning i svart spets som väntat på mig i två veckor, till klackarna ifrån Hope.
Mitt i allting har ett långt år i sig nästintill kommit till sitt slut.

skall man sammanställa året 2013 i sig... är det året som varit främst i det mesta.
Det mest utmanande, det mest bittra, mest ärrande... men samtidigt det mest
givande året av dem alla. Faktiskt. Det finns ganska så många människor som sagt
till mig att "det bästa skulle ha varit ifall du inte alls åkte till Japan", samtidigt
som jag inte håller med. Hur udda det än må låta enligt vissa, så ångrar jag mig inte.
Inte i det minsta. Eftersom att utan det här årets gång, skulle jag inte ha varit den
människa som jag är idag. Under året har jag växt mer som människa än vad jag
gjort under vilket trippelår som helst. Man kan inte allt. Man vet inte allt heller för
den delen. Utan man känner sig fram med fingertopparna, möter hinder likaså dörrar.

jag blev kär, milalängder längre än att bli blott förälskad. En människa fick mig att
le mitt fullkomligt genuina leende utan virvlande tankar, fyllde på mina kunskaper
angående Kina kanske 150 gånger mer än vad de rymde i fjol. Jag lärde mig konsten
att lita på min magkänsla och dessutom följa den, någonting som alltid varit ett enda
mission impossible förr. Blev kapabel till att vara trotsig på riktigt och ryta emot då
jag tyckte att någon trampade på min tröskel. Genomgick vissa erfarenheter vilka både
var för tidiga och tärande för själen, men vilka jag ändå kommer hålla om i min famn
livet ut. Det känns som om det här året är det under vilket jag lärde känna exakt
vem jag själv är. Och tycka om mitt jag.

att inte kunna sova väl, att drömma mardrömmar. Att känna ångest kring maten
och mitt i allting vara ängslig igen. Det är endast detaljer, enskilda komponenter
och inte allt. Tänker inte låta dem besegra mig, hur mycket de än kan tyckas lamslå
mig. Allting tar sin tid och det handlar om att unna sig den. Det är man värd.

「いまを生きる」

'now on this class you can either call me Mr Keating,
or if you're slightly more daring, "o Captain my Captain"'

en film mitt hjärta slår sig varmt för.

振り

trodde att symptomen av min PTSD dämpats ned en aning sedan essäerna lämnats in.
Var fullt övertygad om det. Men nej, det handlar endast om att det kommit sådana av
andra slags varianter vilka inte visat sig förr. De flyter upp till ytan. Kommer och går.

att vara omringad av tyska framtida släktingar underströk den biten. Jag kunde känna av
hur pass stressnivån steg inombords då en del av dem inte kunde engelska, och vardera
tyskt ord som jag uttryckte i nittio procent av fallen följdes av någon japansk fortsättning.
"Wasserでいい", till 「えっとう．．．」 då jag skulle betala för mina chokladtäckta mandlar
i en chokladaffär nere i Hamburg. I slutändan blev det att jag så mycket som jag endast
kunde undvek att sitta eller stå bredvid styvfadern till min brors tyska fästmö. Jag greps
av panik inombords. Ville inte göra något fel, inte ett enda misstag under några som helst
omständigheter. Satt och log mitt bredaste leende och deltog i alla engelska
konversationer som tog plats över bordet. Då klockan närmat sig niotiden under
kvällen blickade min mamma mot mitt håll.

"... Victoria, håller du på att somna ihop där borta?",

följt av att jag skakade nätt på mitt huvud och svarade att det inte var någon som
helst fara. Lite omställningar bara, och ingenting mer.

det var först efter att jag kommit hem till Norden igen som en sak tändes upp och
stod klart tydligt inuti mitt huvud. Det var ännu ett symptom, ännu en reaktion som min
kropp stött ifrån sig, likt vad det stod på vårdguidens hemsida om "att man försöker
undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att man isolerar
sig ifrån familj, vänner och arbetskamrater". Visste exakt vad detta hela dilemma
påminde mig om. Kunde se tillbaka och betrakta på mitt dåtida jag som alltid satt där
på helspänn och tänkte igenom, djupt och noggrant, för att inte göra någonting fel, eller
yttra någonting som antingen kunde verka udda, ifrågasättande, oklart eller låta
det minsta misstänksamt i hans öron Ögonen i min nacke. Det ständigt aktiva läget
inombords likt en med knapp påsatt lampa. Snart kommer det att komma. Ett slag.
Ett timlångt förhör utan några som helst grunder, vilket jag aldrig kan ta mig ur
fastän det faktiskt inte legat någon som helst baktanke bakom ordet. Någonting
som helst vilket får mig att uppleva en djup kluvenhet. Detta att falla ned i. Vill inte.

tingen blossar upp inombords vare sig jag vill det eller inte. Men det är endast att bara
ta och tugga i det bittra äpplet tills dess bitterhet inte längre tycks vara så laddat längre.
Nu är det lov. Nu finns det tid till att göra exakt vad jag vill, och så skall det bli.
Sex böcker ligger på kö. Den vackra engelska kokboken på 345 sidor skall gås igenom.
Den där hittills ogenomförbara flätfrisyren skall inom kort tämjas.

om någonting, så finns det knappt något som jag finner mer fullfyllande än ledigheten
innan ännu en resa, eftersom att allting då tycks bära på en särskild innebörd. Man
vässar sig själv. Finar till alla kanter. Inför mina studier borta i Tokyo handlade det om
att äta bär och det grovaste av allt grovt tills min mage fick nog och att leta omönstrade
plagg. Nu kommer det att handla om att trycka in nederländska fraser, vilket om man
följder det bokstavliga, förmodligen kommer kräva lite mer disciplin. I andra ord,
utmaningar då de är som allra bäst. Det är väl därför som jag uppskattar en sådan
ledighet så mycket; den ger en utrymmet till de ting som det inte funnits utrymme
till både före och efter. Ett luftrum.

det enda som återstår är en vokabulärtenta. Sedan drar det ned åt gamla Amsterdam.
Boendet är bokat sedan ett par kvällar. Flygresan i slutet av januari står på tur.
Sedan väntar det en ihopsatt att-göra-lista, samt tjugotals kaffebarer att notera ned.
Skall börja skriva igen, utforska obekanta recept som det bara går. Skall finna tillbaka.

歪み

åter igen dessa avvikanden. Ofta vill jag verkligen skriva, samtidigt som det alltid tycks
komma någonting som helst i vägen. En rädsla för att vara det minsta negativ.
Utmattning då jag min sömn alltid tycks lyckas med att hålla sig undan ifrån den
djupa nivån. En brist på kraft vilken får min hand att vika på sig efter femton
nedskrivna ord. Rader utav texter som helt enkelt inte vill fastna i huvudets förråd.

ändå syns det inte alltför mycket på min utsida då det endast handlar om att vara
medveten om att le. Samtala som alltid tillsammans med de i min universitetsklass
då vi skrattar i samma takt. Hålla pli på hållningen. Jag kan det. Erfarenheten som
en lite alltför smal flicka under mina yngre år har gjort mig till en expert i
kamouflage. Ingen kan se, ingen kan lägga märke till det. Ingen kan lägga
märke till sprickorna så länge som man spacklar över dem ordentligt.

efter ett samtal som handlat om en del av det under min tid i Japan, slutade jag upp
med att ligga hopkurad i min säng under hela kvällen med endast julstjärnan i fönstret
lysandes. Mitt huvud höll på att spricka, och det högg som om knivaggar i min magmun.
Vred jag det minsta på mig, var jag övertygad om att jag skulle spy. Min kropp tycktes
skrika och i allting hade jag haft mitt introduktionssamtal med vad man kallar för migrän.
Tingen kommer, ett efter ett annat som om på led. Och.

det spelar ingen roll att jag inte kan sova, ingen som helst roll att min kropp upplevs
som sliten... de finns fortsatt där, och med en och samma styrka. Hur lång tid det
än passerat mig förbi. Känslorna. Alla dessa emotionella punkter på insidan av mig.
Vill se honom. Vill att han skall se på mig. Saknar hans berörelse, lukten av hans
kropp som alltid fanns där då jag lutade mitt huvud emot den andra axeln. Den som jag
inte kunde få nog av. Känslan då jag satte mina fingrar emellan hans två skulderblad.
Det är som om mina sinnen driver med mig, lurar in mig i hörnor. En efter en till.
Ibland ser jag det framför mig då jag sluter mina ögon. Att han mitt i allting, en dag
skulle stå där ute på gatan. Att han skulle stå utanför porten då jag passerat den.

籠鳥 del 5

"vad vill du dricka?

"kaffe... jag tar en svart kaffe tack"

"okej, då vet jag. Du kan gå och ta en plats åt oss så länge"

jag nickade till svars och vandrade in i lokalen. Utanför föll regnet i ett Harajuku
som ännu inte vaknat till liv under den tidiga förmiddagen. De enda människorna som
satt inne hos det lilla Doutorkaféet var ensamma salarymen som åt sin sena frukost.
Innan hade vi inte talats vid alltför mycket, men nu skulle jag sitta och dricka kaffe
tillsammans med rektorn. Det hade inte passerat ett dygn sedan det att jag inte kommit
tillbaka till Ryuus och min lägenhet och rektorn hade ringt upp mig för att ses.
Väl sittandes ned kunde inte mina fötter stå stilla. Blicken vandrade rummet omkring.
Mannen kom gåendes med en bricka i sina händer som han varsamt ställde ned på bordet.

"hur har det gått hittills då? Har du kunnat sova väl?"

"inte alltför väl, men det är ingen fara. Jag klarar mig"

blicken fäste sig vid den vita koppen med svart inuti. Stannade där.

「どうぞ」

"varsågod",

visade han med en tillåtande handgest.

「．．．あっ、頂きます」

"ahh, itadakimasu"

drog mig en sipp. Vanligt, helt vanligt svart kaffe men ändå så lugnande. Kunde inte
sätta mitt finger på hur lång tid det passerat sedan sist. Varmt kaffe, som inte var av
den instanta varianten i glasburk. Det kändes som om jag smått tinade upp inombords.

"för att nu komma till saken. Din pojkvän har hört av sig till skolan"

"... har han? V-vad sade han då?"

"han frågade först och främst om vart du hade försvunnit, ifall vi visste någonting.

Självfallet hade vi sagt åt alla lärare att "inte veta" ifall ditt namn kom på tal.

Och så bad han om telefonnumret till dina föräldrar med"

"... han har ringt mina föräldrar, ja. Och eftersom att han har mitt automatiskt

inloggade skypekonto, har han numret till min egen mobil med..."

"... han mår inte bra, din pojkvän. Han är emotionellt instabil"

min blick riktade sig uppåt och mötte rektorns.

"vet du... vet du ifall han är med i lektionen idag?

Du kom hit så pass tidigt, att du kanske inte vet, men..."

"han är inte i skolan, nej. Han använder verkligen sitt huvud, den där unge mannen.

Tydligen så har han frågat flera elever på skolan ifall de vet var du kan vara.

Det verkar som om de håller koll på ifall någonting händer där, medan han stannar

hemma och vaktar boet. Han är inte en enkel motståndare att tampas med"

kaffekoppen jag höll i mina två händer höll på att tappas ned på fatet. Det fick inte
vara sant... det fick det inte lov att vara. Alla kort jag haft i mina fickor hade inom
det momentet kommit till att blossa upp i rök.

"s-så du säger i andra ord att han inte kommer lämna lägenheten... alls...?"

"jag skulle inte tro det, nej. Han har ju allting han behöver där,

medan han har sina spanare inom skolans område"

fick inte något ljud ut ur mig.

"har du fått reda på när din äldre bror kommer hit?"

"ja, imorgon... faktiskt. Jag har tänkt mycket angående hur man skall göra och det

jag hittills tänkt mig är att han och jag skulle ta oss till lägenheten med hans

medtagna resväskor medan Ryuu är i skolan... planet landar tidigt, så"

"du kan inte ta dig till lägenheten"

"... varför? Ifall ni skulle kunna få honom att komma till skolan skulle det gå snabbt

att göra, eller hur? Alla mina ägodelar är där, för att inte säga mitt pass"

"det är för farligt, för riskfyllt. Du borde ge upp dina ting. Det viktigaste

av allting är det att du själv är i säkert behåll, eller hur?"

"inte direkt... jag vill lämna ett brev till honom med, någonting åtminstone..."

ifall jag inte skulle få se honom något mer, ville jag i alla fall lämna någonting till
honom, någonting ifrån mig. Det fanns inte i min värld, kunde inte tänka mig att
endast försvinna utan något minsta tecken som helst. Han skulle tro att jag tagit
livet av mig, eller gud vet vad. Jag ville inte bara försvinna ut i luften. Inte alls.
Mannen betraktade mitt bleka ansikte och lutade sitt huvud i den vänstra handflatan.

"men om du tänker på detta vis: han kommer hem ifrån lektionen och finner dina

ting borta. Det enda som finns kvar är ett brev. Han skulle bli fullkomligt förstörd"

"..."
faktiskt...

"du och din bror hade bokat flyg hem till ditt land när?"

"sjuttonde... sjuttonde juni"

"i andra ord borde ni hinna med att tillverka ett nytt pass. Normalt brukar det ta en del

tid, men ifall det är en nödsituation som denna så borde det inte vara några problem"

 

"men är det inte så att man kan komma till lägenheten i sällskap av en konstapel

för att vara på den säkra sidan? Det borde ju fungera, eller hur?"

 

"det fungerar inte på det viset"

 

"... varför?"

 

"eftersom att ni är i en relation",

 

följt av att han tog en sipp av sitt eget kaffe.

 

 

den dagen lärde jag mig att det var en oväntat stor skillnad mellan svensk och japansk
polis. Här i Norden är det mer laddat desto närmare offret och förövarens relation är.
I Japan är det den raka motsatsen. Visst, våld i hemmet är någonting hemskt. Fast enligt
rektorn brydde sig inte polisen direkt om sådana ting. Det faktumställandet kunde inte mitt
sinne ta in och bearbeta hur mycket man än vred och vände på det. Det var endast ifall det
fortfarande pågick som de skulle komma till undsättning för kvinnan, vilket i mina öron
endast lät... bisarrt. Vem i hela friden skulle ens kunna lyfta på luren medan den blev
sparkad. Eller slagen i sitt ansikte. Hela min kropp rös bara jag tänkte på hur orealistiskt
det hela lät. Men då jag sedan frågade människorna på ambassaden angående samma sak,
skakade de båda mjukt på sina huvuden. De var fullkomligt säkra på den saken, inklusive
den blonda svenska kvinnan. Det enda som de alla yttrade var att jag skulle ge upp mina
ting och handla nya väl hemma i Norden.

"hör av er till oss då ni vet mer. Ifall det verkligen inte går att få tag på ditt pass,

får vi tillverka ett tillfälligt åt dig. Det viktigaste av allting är att du kommer hem igen"

de rekommenderade starkt att jag skulle gå till polisen och anmäla Ryuu; exakt samma
ord som mina föräldrar understrukit innan dess. Men jag tänkte inte det.
Jag kunde inte anmäla honom. Det fanns inte i min värld.

スパイシーなクランブルとシナモンアップル

ifall jag är hemma en eftermiddag finns alltid tanken att jag skall ordna ihop någonting

bara för att. Bara för att det finns tid. Bara för att man kan variera sig i mängder. M.m.

En återkommande favorit är Saltå kvarns kryddsmul tillsammans med kaneläpplen.

Tar tio minuter att slänga ihop och slår universitetets havrekakor med längder.

För den som inte är en äppelmänniska, är det bara att ersätta med exempelvis bigarråer.

 

材料　４人分
- 2 deciliter havregryn
- 3 matskedar råsocker
- 1 tesked kardemumma
- 10 gram smör

- fyra äpplen, gärna svenska
- 1 tesked kanel
- 1 tesked malen ingefära
- 1 kryddmått muskot
- 1 matsked farinsocker
- 25 gram smör

- 2 deciliter vaniljyoghurt

1. låt smöret smälta i stekpannan och stek därefter ingredienserna till kryddsmulet under
omrörning tills allting har fått sig en rostad, brun färg. Häll ned smulorna på en tallrik
så att de inte bränns vid.
2. blanda samman kryddorna jämnt i en liten skål. Smält den andra dosen med smör
och stek dem tillsammans äppelbitarna som är skurna i munsbitstorlek.
3. varva kryddsmulet, äppelbitarna och vaniljyoghurten i portionsskålar.

頂きます～

浮かび

"så... ni säger alltså att jag lider av PTSD?"

 

"ja", "ja, det har du onekligen"

de båda satt där på varsin sida om mig, läkaren och kuratorn. Det fanns inte det minsta uns
av tveksamhet att finna i deras ansiktsuttryck. Så, jag led av posttraumatiskt
stressyndrom...　men optimistiskt talat hade jag nu i alla fall ett ord för hur det varit på
sistone. Att minnesförmågan trutit och kraften sinat hade alltså sin förklaring.

det känns som om jag blir förföljd. Jag drömmer mängder vardera natt, vaknar mer
utmattad än vad jag var innan jag somnade kvällen innan. Det kommer minnesbilder.
Ibland kommer han in i mina drömmar med. En natt vaknade jag i min dröm och fann
grupperingar av skalbaggar krypandes på mitt tak. Röda, gröna, alla slags färgnyanser.
Innan jag somnat och sedan vaknat i drömmen, hade min blick lagt märke till att han
stod där, lutandes emot min skrivbordskant. Fönstret stod på en liten glänt.

ifall jag fikar, hör jag hans röst ekandes "fattar inte hur man kan åka till ett kafé bara
för att fika", 「安い」"billigt". Då jag går nere i tunnelbanestationen eller ute på gatan,
går jag på de längre linjerna ifall de finns för att gå som om på en rak lina.
「足、足．．．！」"fötterna, fötterna...!". 「足がめちゃくちゃ」"ser fan helt hemska ut".
Fastän folk inte lägger märke till det då min blick alltid är uppe, finns alltid
medvetenheten om fötterna där. Då vet min kropp att den inte kommer bli skållad.

ett diskant, plötsligt ljud får min hela kropp att skaka till och det sitter ögon i min nacke.
Det känns som om min underarm skulle flyga upp som en potentiell sköld ifall någon
kom emot mig i en rask takt. Min kropp tycks på ett sätt ha återvänt till konditionen
den var inställd på förr. Reflexerna är de flesta utav samma skrot och korn.