籠鳥 del 5

"vad vill du dricka?

"kaffe... jag tar en svart kaffe tack"

"okej, då vet jag. Du kan gå och ta en plats åt oss så länge"

jag nickade till svars och vandrade in i lokalen. Utanför föll regnet i ett Harajuku
som ännu inte vaknat till liv under den tidiga förmiddagen. De enda människorna som
satt inne hos det lilla Doutorkaféet var ensamma salarymen som åt sin sena frukost.
Innan hade vi inte talats vid alltför mycket, men nu skulle jag sitta och dricka kaffe
tillsammans med rektorn. Det hade inte passerat ett dygn sedan det att jag inte kommit
tillbaka till Ryuus och min lägenhet och rektorn hade ringt upp mig för att ses.
Väl sittandes ned kunde inte mina fötter stå stilla. Blicken vandrade rummet omkring.
Mannen kom gåendes med en bricka i sina händer som han varsamt ställde ned på bordet.

"hur har det gått hittills då? Har du kunnat sova väl?"

"inte alltför väl, men det är ingen fara. Jag klarar mig"

blicken fäste sig vid den vita koppen med svart inuti. Stannade där.

「どうぞ」

"varsågod",

visade han med en tillåtande handgest.

「．．．あっ、頂きます」

"ahh, itadakimasu"

drog mig en sipp. Vanligt, helt vanligt svart kaffe men ändå så lugnande. Kunde inte
sätta mitt finger på hur lång tid det passerat sedan sist. Varmt kaffe, som inte var av
den instanta varianten i glasburk. Det kändes som om jag smått tinade upp inombords.

"för att nu komma till saken. Din pojkvän har hört av sig till skolan"

"... har han? V-vad sade han då?"

"han frågade först och främst om vart du hade försvunnit, ifall vi visste någonting.

Självfallet hade vi sagt åt alla lärare att "inte veta" ifall ditt namn kom på tal.

Och så bad han om telefonnumret till dina föräldrar med"

"... han har ringt mina föräldrar, ja. Och eftersom att han har mitt automatiskt

inloggade skypekonto, har han numret till min egen mobil med..."

"... han mår inte bra, din pojkvän. Han är emotionellt instabil"

min blick riktade sig uppåt och mötte rektorns.

"vet du... vet du ifall han är med i lektionen idag?

Du kom hit så pass tidigt, att du kanske inte vet, men..."

"han är inte i skolan, nej. Han använder verkligen sitt huvud, den där unge mannen.

Tydligen så har han frågat flera elever på skolan ifall de vet var du kan vara.

Det verkar som om de håller koll på ifall någonting händer där, medan han stannar

hemma och vaktar boet. Han är inte en enkel motståndare att tampas med"

kaffekoppen jag höll i mina två händer höll på att tappas ned på fatet. Det fick inte
vara sant... det fick det inte lov att vara. Alla kort jag haft i mina fickor hade inom
det momentet kommit till att blossa upp i rök.

"s-så du säger i andra ord att han inte kommer lämna lägenheten... alls...?"

"jag skulle inte tro det, nej. Han har ju allting han behöver där,

medan han har sina spanare inom skolans område"

fick inte något ljud ut ur mig.

"har du fått reda på när din äldre bror kommer hit?"

"ja, imorgon... faktiskt. Jag har tänkt mycket angående hur man skall göra och det

jag hittills tänkt mig är att han och jag skulle ta oss till lägenheten med hans

medtagna resväskor medan Ryuu är i skolan... planet landar tidigt, så"

"du kan inte ta dig till lägenheten"

"... varför? Ifall ni skulle kunna få honom att komma till skolan skulle det gå snabbt

att göra, eller hur? Alla mina ägodelar är där, för att inte säga mitt pass"

"det är för farligt, för riskfyllt. Du borde ge upp dina ting. Det viktigaste

av allting är det att du själv är i säkert behåll, eller hur?"

"inte direkt... jag vill lämna ett brev till honom med, någonting åtminstone..."

ifall jag inte skulle få se honom något mer, ville jag i alla fall lämna någonting till
honom, någonting ifrån mig. Det fanns inte i min värld, kunde inte tänka mig att
endast försvinna utan något minsta tecken som helst. Han skulle tro att jag tagit
livet av mig, eller gud vet vad. Jag ville inte bara försvinna ut i luften. Inte alls.
Mannen betraktade mitt bleka ansikte och lutade sitt huvud i den vänstra handflatan.

"men om du tänker på detta vis: han kommer hem ifrån lektionen och finner dina

ting borta. Det enda som finns kvar är ett brev. Han skulle bli fullkomligt förstörd"

"..."
faktiskt...

"du och din bror hade bokat flyg hem till ditt land när?"

"sjuttonde... sjuttonde juni"

"i andra ord borde ni hinna med att tillverka ett nytt pass. Normalt brukar det ta en del

tid, men ifall det är en nödsituation som denna så borde det inte vara några problem"

 

"men är det inte så att man kan komma till lägenheten i sällskap av en konstapel

för att vara på den säkra sidan? Det borde ju fungera, eller hur?"

 

"det fungerar inte på det viset"

 

"... varför?"

 

"eftersom att ni är i en relation",

 

följt av att han tog en sipp av sitt eget kaffe.

 

 

den dagen lärde jag mig att det var en oväntat stor skillnad mellan svensk och japansk
polis. Här i Norden är det mer laddat desto närmare offret och förövarens relation är.
I Japan är det den raka motsatsen. Visst, våld i hemmet är någonting hemskt. Fast enligt
rektorn brydde sig inte polisen direkt om sådana ting. Det faktumställandet kunde inte mitt
sinne ta in och bearbeta hur mycket man än vred och vände på det. Det var endast ifall det
fortfarande pågick som de skulle komma till undsättning för kvinnan, vilket i mina öron
endast lät... bisarrt. Vem i hela friden skulle ens kunna lyfta på luren medan den blev
sparkad. Eller slagen i sitt ansikte. Hela min kropp rös bara jag tänkte på hur orealistiskt
det hela lät. Men då jag sedan frågade människorna på ambassaden angående samma sak,
skakade de båda mjukt på sina huvuden. De var fullkomligt säkra på den saken, inklusive
den blonda svenska kvinnan. Det enda som de alla yttrade var att jag skulle ge upp mina
ting och handla nya väl hemma i Norden.

"hör av er till oss då ni vet mer. Ifall det verkligen inte går att få tag på ditt pass,

får vi tillverka ett tillfälligt åt dig. Det viktigaste av allting är att du kommer hem igen"

de rekommenderade starkt att jag skulle gå till polisen och anmäla Ryuu; exakt samma
ord som mina föräldrar understrukit innan dess. Men jag tänkte inte det.
Jag kunde inte anmäla honom. Det fanns inte i min värld.

スパイシーなクランブルとシナモンアップル

ifall jag är hemma en eftermiddag finns alltid tanken att jag skall ordna ihop någonting

bara för att. Bara för att det finns tid. Bara för att man kan variera sig i mängder. M.m.

En återkommande favorit är Saltå kvarns kryddsmul tillsammans med kaneläpplen.

Tar tio minuter att slänga ihop och slår universitetets havrekakor med längder.

För den som inte är en äppelmänniska, är det bara att ersätta med exempelvis bigarråer.

 

材料　４人分
- 2 deciliter havregryn
- 3 matskedar råsocker
- 1 tesked kardemumma
- 10 gram smör

- fyra äpplen, gärna svenska
- 1 tesked kanel
- 1 tesked malen ingefära
- 1 kryddmått muskot
- 1 matsked farinsocker
- 25 gram smör

- 2 deciliter vaniljyoghurt

1. låt smöret smälta i stekpannan och stek därefter ingredienserna till kryddsmulet under
omrörning tills allting har fått sig en rostad, brun färg. Häll ned smulorna på en tallrik
så att de inte bränns vid.
2. blanda samman kryddorna jämnt i en liten skål. Smält den andra dosen med smör
och stek dem tillsammans äppelbitarna som är skurna i munsbitstorlek.
3. varva kryddsmulet, äppelbitarna och vaniljyoghurten i portionsskålar.

頂きます～

浮かび

"så... ni säger alltså att jag lider av PTSD?"

 

"ja", "ja, det har du onekligen"

de båda satt där på varsin sida om mig, läkaren och kuratorn. Det fanns inte det minsta uns
av tveksamhet att finna i deras ansiktsuttryck. Så, jag led av posttraumatiskt
stressyndrom...　men optimistiskt talat hade jag nu i alla fall ett ord för hur det varit på
sistone. Att minnesförmågan trutit och kraften sinat hade alltså sin förklaring.

det känns som om jag blir förföljd. Jag drömmer mängder vardera natt, vaknar mer
utmattad än vad jag var innan jag somnade kvällen innan. Det kommer minnesbilder.
Ibland kommer han in i mina drömmar med. En natt vaknade jag i min dröm och fann
grupperingar av skalbaggar krypandes på mitt tak. Röda, gröna, alla slags färgnyanser.
Innan jag somnat och sedan vaknat i drömmen, hade min blick lagt märke till att han
stod där, lutandes emot min skrivbordskant. Fönstret stod på en liten glänt.

ifall jag fikar, hör jag hans röst ekandes "fattar inte hur man kan åka till ett kafé bara
för att fika", 「安い」"billigt". Då jag går nere i tunnelbanestationen eller ute på gatan,
går jag på de längre linjerna ifall de finns för att gå som om på en rak lina.
「足、足．．．！」"fötterna, fötterna...!". 「足がめちゃくちゃ」"ser fan helt hemska ut".
Fastän folk inte lägger märke till det då min blick alltid är uppe, finns alltid
medvetenheten om fötterna där. Då vet min kropp att den inte kommer bli skållad.

ett diskant, plötsligt ljud får min hela kropp att skaka till och det sitter ögon i min nacke.
Det känns som om min underarm skulle flyga upp som en potentiell sköld ifall någon
kom emot mig i en rask takt. Min kropp tycks på ett sätt ha återvänt till konditionen
den var inställd på förr. Reflexerna är de flesta utav samma skrot och korn.

愛読

med en inlämnad lingvistikessä på över tusen ord och annat genomfört, var det
dags att göra någonting för mig själv. Det fick bli en vegetarisk kokbok denna gång.
Stor och dyr nog för att bli kvarståendes på hyllan, och ändå fick den mig att titta förbi Akademibokhandeln vid åtminstone tolv tillfällen bara för att. I synnerhet kokböcker
tenderar att fästa sig på mitt huvud. Det räcker inte med en. Vet inte exakt varför,
men ifall det är någonstans som jag trivs så är det i en bokhandel. Att vara omgiven av
väntande böcker är som att få en enda stor kram. Kan stå där under timmar och bläddra
så mycket som jag bara känner för, vilket jag också gjorde i Tokyo. Bokhandeln T-Site var
den sjunde himmelen för mig under regniga dagar eftersom det dessutom fanns ett
Starbucks mitt i det hela.

Världar i olika skepnader uppenbarar sig, beroende på just vilken bok man slår upp.
Handlar man den blossar det upp en varm känsla inombords med. Så det fick lov att
bli den där kokboken, vare sig jag redan hade över femton japanska(exklusive svenska)
kokböcker som det var eller inte. Det är dags att komma ut ur hörnet och uggla ned mig
själv i matlagningen igen. Kanske inte fyra rätter som då jag fortsatt bodde i Japan,
men steg för steg. I min egen takt. Tillsammans med mycket film.

 

記憶

"Var filmen bra på festivalen btw?"

satt och betraktade mobilskärmen. Bet mig själv i underläppen och rotade igenom mitt
närmaste förråd med minnen. Visste vilken film jag sett under lördagen, söndagen
med... men då det kom till gårdagens minneslista stod allting alldeles stilla. Fullkomligt.
Det var först efter att 40 sekunder passerat som någonting lös till innanför min pannlob.



det är rätt så skrämmande då alla utstick och dalar inuti mitt huvud tycks ha blivit en enda
rak och evigt lång linje. Bara momentet jag skriver detta känns allting så invecklat.
Komplicerat. Förbannat svårt. Att tänka, och att sedan länka samman det med ett enda
nedskrivande. Blicken stirrar likgiltigt på skärmen, på alla tomma ord. På vad som
borde ha varit ord men ändå ekar tomt. De säger att det inte är farligt alls, att mitt
minne kommer återgå till sitt normala läge inom kort. Att det återvänder då min kropp väl
lugnat ned sig igen. Och jag hoppas att det stämmer väl. Det skulle sitta fint ifall jag slapp
befinna mig på gränsen till att svimma ihop utav utmattning med. Men jag är uppe,
jag kan gå. Blev färdig med lingvistisktentamen på 40 minuter medan andra satt i timmar.
Kavlar upp mina ärmar och fäster upp luggen. Låter mig själv inte bräckas så lätt. Inte än.

men det är märkligt. På en och samma gång som mitt huvud tycks släppa taget om allting
som tagit plats nyligen... flyter annat upp i dess plats. Ting längre bak i tiden. Negativa,
mer svårsmälta minnen oss emellan vilka inte ger vika hur mycket jag än viftar på mina
två handflator. Minnen, vilka någonstans däremellan alltid förträngts och bländats av
allting som varit så fint. Nu tar de sin plats. De suddas inte ut, de tynar inte bort.
De kväver, de släpper inte taget. Mitt i allting ligger jag åter igen på hallgolvet,
med honom över mig. Hållandes ihop med mina underarmar för att skydda emot hans
knogar. Med den lilla hopvikta papperspåsen med det just hemtagna hormonpulvret
liggandes bredvid min kropp.

det är ett kaos. Som att bli vaggad i en famn för att sedan tappas ned i golvet.

絆

bland de sista fallande novemberlöven. Bland de liggande resterna efter ett regn.
En bitande kyla som tycks tränga sig in i märgen på en längs med de starka vindarna.
Franska toner strömmandes igenom öronen, vilka ackompanjerar med allting en omkring.
En nättare sextiotalsmelodi tillsammans med de hastiga stegen ikapp med tåget, en
stråk av violin som sätter en kursiv linje på ens känsloband. Handflatorna hållandes om
de röda kinderna för att hålla dem trygga och varma, för att kunna sluta ögonen och
samtidigt vara kapabel att se allting gott. Allting som inte fallit ur led på något vis.
Det kan regna, det kan komma storm. Det kan falla pärlor, finnas guld. Det kan finnas
alla dessa sammanhållande linor, de som ingen ser. De som knyter en an, som håller en om.

「アデル、ブルーは熱い色」

och så var den första veckan av Stockholms filmfestival avklarad. Två sedda och tre
återstår. Ikväll var det dags för Blå är den varmaste färgen, årets vinnare av guldpalmen
och sedan också den förmodligen mest omtalade filmen. En tre timmar lång film om
den unga Adèle, vars liv tar sig en omvändning då hon träffar den blåhåriga konststudenten
Emma och utvecklar känslor för henne. Rå, men samtidigt väldigt rörande.

den officiella premiären kommer att vara den 22e november.