愛読

med en inlämnad lingvistikessä på över tusen ord och annat genomfört, var det
dags att göra någonting för mig själv. Det fick bli en vegetarisk kokbok denna gång.
Stor och dyr nog för att bli kvarståendes på hyllan, och ändå fick den mig att titta förbi Akademibokhandeln vid åtminstone tolv tillfällen bara för att. I synnerhet kokböcker
tenderar att fästa sig på mitt huvud. Det räcker inte med en. Vet inte exakt varför,
men ifall det är någonstans som jag trivs så är det i en bokhandel. Att vara omgiven av
väntande böcker är som att få en enda stor kram. Kan stå där under timmar och bläddra
så mycket som jag bara känner för, vilket jag också gjorde i Tokyo. Bokhandeln T-Site var
den sjunde himmelen för mig under regniga dagar eftersom det dessutom fanns ett
Starbucks mitt i det hela.

Världar i olika skepnader uppenbarar sig, beroende på just vilken bok man slår upp.
Handlar man den blossar det upp en varm känsla inombords med. Så det fick lov att
bli den där kokboken, vare sig jag redan hade över femton japanska(exklusive svenska)
kokböcker som det var eller inte. Det är dags att komma ut ur hörnet och uggla ned mig
själv i matlagningen igen. Kanske inte fyra rätter som då jag fortsatt bodde i Japan,
men steg för steg. I min egen takt. Tillsammans med mycket film.

 

記憶

"Var filmen bra på festivalen btw?"

satt och betraktade mobilskärmen. Bet mig själv i underläppen och rotade igenom mitt
närmaste förråd med minnen. Visste vilken film jag sett under lördagen, söndagen
med... men då det kom till gårdagens minneslista stod allting alldeles stilla. Fullkomligt.
Det var först efter att 40 sekunder passerat som någonting lös till innanför min pannlob.



det är rätt så skrämmande då alla utstick och dalar inuti mitt huvud tycks ha blivit en enda
rak och evigt lång linje. Bara momentet jag skriver detta känns allting så invecklat.
Komplicerat. Förbannat svårt. Att tänka, och att sedan länka samman det med ett enda
nedskrivande. Blicken stirrar likgiltigt på skärmen, på alla tomma ord. På vad som
borde ha varit ord men ändå ekar tomt. De säger att det inte är farligt alls, att mitt
minne kommer återgå till sitt normala läge inom kort. Att det återvänder då min kropp väl
lugnat ned sig igen. Och jag hoppas att det stämmer väl. Det skulle sitta fint ifall jag slapp
befinna mig på gränsen till att svimma ihop utav utmattning med. Men jag är uppe,
jag kan gå. Blev färdig med lingvistisktentamen på 40 minuter medan andra satt i timmar.
Kavlar upp mina ärmar och fäster upp luggen. Låter mig själv inte bräckas så lätt. Inte än.

men det är märkligt. På en och samma gång som mitt huvud tycks släppa taget om allting
som tagit plats nyligen... flyter annat upp i dess plats. Ting längre bak i tiden. Negativa,
mer svårsmälta minnen oss emellan vilka inte ger vika hur mycket jag än viftar på mina
två handflator. Minnen, vilka någonstans däremellan alltid förträngts och bländats av
allting som varit så fint. Nu tar de sin plats. De suddas inte ut, de tynar inte bort.
De kväver, de släpper inte taget. Mitt i allting ligger jag åter igen på hallgolvet,
med honom över mig. Hållandes ihop med mina underarmar för att skydda emot hans
knogar. Med den lilla hopvikta papperspåsen med det just hemtagna hormonpulvret
liggandes bredvid min kropp.

det är ett kaos. Som att bli vaggad i en famn för att sedan tappas ned i golvet.

絆

bland de sista fallande novemberlöven. Bland de liggande resterna efter ett regn.
En bitande kyla som tycks tränga sig in i märgen på en längs med de starka vindarna.
Franska toner strömmandes igenom öronen, vilka ackompanjerar med allting en omkring.
En nättare sextiotalsmelodi tillsammans med de hastiga stegen ikapp med tåget, en
stråk av violin som sätter en kursiv linje på ens känsloband. Handflatorna hållandes om
de röda kinderna för att hålla dem trygga och varma, för att kunna sluta ögonen och
samtidigt vara kapabel att se allting gott. Allting som inte fallit ur led på något vis.
Det kan regna, det kan komma storm. Det kan falla pärlor, finnas guld. Det kan finnas
alla dessa sammanhållande linor, de som ingen ser. De som knyter en an, som håller en om.

「アデル、ブルーは熱い色」

och så var den första veckan av Stockholms filmfestival avklarad. Två sedda och tre
återstår. Ikväll var det dags för Blå är den varmaste färgen, årets vinnare av guldpalmen
och sedan också den förmodligen mest omtalade filmen. En tre timmar lång film om
den unga Adèle, vars liv tar sig en omvändning då hon träffar den blåhåriga konststudenten
Emma och utvecklar känslor för henne. Rå, men samtidigt väldigt rörande.

den officiella premiären kommer att vara den 22e november.

苦悩

i början av mars

steg för steg hade hans hår kommit till att bli vitt på vissa ställen. Inte i en större
utsträckning, utan strå för vardera strå. Minns att det påfrestade honom om någonting,
att han fann ett korpsvart hår som det mest passande. Det som gav det främsta intrycket.
Han stod framför helkroppsspegeln och drog ut ett efter ett annat. Ibland ryckte han till
efter att ha tagit fler i ett och samma grepp.

"sätt dig ned stilla, så hjälper jag dig",

och efteråt satt jag vardera dag och "kammade" hans hår i olika lager, följt av att mina
ögon synade igenom. Under de första dagarna var inte mina fingrar vana med finheten
det innebar att ta tag i ett enda hårstrå i taget, så det blev en hel del smärta för honom.
Men längs det att tiden gick anammade mina fingertoppar färdigheten. Ett efter ett lade
jag dem i en hög på bordet för att det inte skulle hamna något på golvet. Efter middagarna
satt vi under dryga tio minuter och gjorde det som om det vore någonting självfallet,
fastän det i det genomsnittliga fallet förmodligen inte varit det. Han var 25 år gammal
och fick ett par vita hårstrån för vardera dag i och med stressen han led av. Det fanns
inget självklart val emellan att ansöka universitetet i Japan, eller att återvända till
sitt land igen för att försöka med att starta någonting eget.

och bredvid hans sida fann man mig med. Från och med början hade jag inte varit
fullkomligt absorberad i tanken på att ansöka till ett japanskt universitet. Självfallet hade
det varit frestande, men tanken på inträdesproven de hade till vardera underströk
faktumet att det knappt skulle finnas någon som helst chans för mig. På en och samma
gång hade jag aldrig satt ned min fot i Kina. Jag kände ingen där, kunde inte heller språket
som talades. Så någonstans fann jag mig själv i ett enda ekande vaakum där emellan. Men
jag hade honom. Vilket beslut han än skulle ta, så skulle jag hitta någon slags stig att följa.
På något slags sätt. Samtidigt som jag var fruktansvärt rädd. Vardera alternativ upplevdes
som en enda dans på is.

"Jag har bestämt mig, vi försöker komma in på universitet i Japan"

"Har du kollat upp något universitet ännu?",

följt av att jag sökte och sökte. Det fanns så mycket, för mycket. Hans programs
ansökningar skulle ske under hösten, medan konstuniversitetens intervjuer främst
skulle ta plats under våren. Vad om han skulle komma in, men inte jag. Vad då.
Bara den frågan gjorde mig skräckslagen, samtidigt som jag inte kunde få det ur mig.
Dock var det inte den frågan som var den värsta utav dem alla, utan vilket. Vilket av dem.

"Victoria...",

yttrade han med en låg röst medan axeln lutade emot dörrkarmen till hallen
där jag stod mitt under matlagningen.

"mm?"

"... vi tar oss till Kina"

för ett moment stannade mina kroppsrörelser till. Blickarna möttes.

"Ryuu, är du säker?"

"Mm. Skulle inte klara av det där TOEFL-testet så som det ser ut nu ändå"

"okej",

följt av att han med varsamma steg gick fram och höll om mig bakifrån, viskandes

"jag kommer att göra dig till den lyckligaste kvinnan. Älskar dig så mycket".

... vilket redan vänts om momentet jag vaknade under morgonen då han hade
ett brett leende på läpparna och en smått exalterad stämning omkring sig.

"Du, jag tänkte om! Vi stannar i Japan istället! Man vet ju aldrig förrän man försöker"

han hade tänkt om flera gånger innan dess, men den morgonen tycktes ha blivit det
största slaget min kropp fått ta fram tills det tillfället. Från och med den dagen slutade
min kropp inte upp med att menstruera. Det var dess försvarsställning emot stressen,
dess överlevnadsmetod. Efter en och en halv månads kontinuerlighet satte jag mig
till slut ned mig i väntrummet hos en gynekologimottagning i närheten av skolan.
Det var en missplacerad känsla om någonting i och med faktumet att det närmaste till
en sådan mottagning jag satt min fot inne hos var ungdomsmottagningen. Nu satt jag i
en i Tokyo av alla platser, omgiven av gravida mödrar utav olika slag. Antingen var det
förmodliga hemmafruar, eller alltför unga kvinnor. Det intressanta var att man kunde
läsa på dem vad som var fallet i och med att en man enligt lagen skall följa med
kvinnan till undersökningen ifall han gjort henne på smällen. Männen i den yngre
generationens par satt med blicken nere i marken. Detta var deras så kallade skamvrå.

eftersom att vi inte direkt hade lärt oss de medicinska termerna för gynekologiska ting
under lektionerna hittills, rotade den äldre kvinnan fram en gammal plansch
som hunnit bli gulfläckig om kanterna. En och samma "kvinnans insida" som hemma
i Norden, men med mängder utav kinesiska tecken omkring. Hon pekade sig runt.
Det visade sig att mina äggstockar läckte ut blod, allt på grund av stress.
Jag led av anemi. Men det var enligt henne ingenting att vara orolig för.

"ta det bara så lugnt som det bara går, och inta hormonerna vi kommer att skriva
ut till dig, morgon, lunch och middag, så kommer dina blödningar att upphöra. 

Och så vill vi att du kommer tillbaka om två veckor"

hormonpulvret, tillsammans med allt som ingick under undersökningen, gick på omkring
2000 kronor. Och att svälja ned det var som om av någon annan dimension då det väl
jämfördes med Alvedon. Bara lukten av det gav en kväljningar. Men efter att ha testat
mig fram visade det sig att varm mjölk kunde tämja eftersmaken. Två veckor gick och
pulvret tog slut, samtidigt som problemet med blödningarna återstod. Då jag nämnde att
det snart skulle bli dags för att göra en efterundersökning viftade han undan det på sitt
eget sätt.

"de säger alltid att man skall gå tillbaka en andra gång, det är en norm.

De är bara ute efter ens pengar så mycket som det bara går"

bet ihop mina läppar, och undrade inombords när det skulle återgå till det ursprungliga
igen. Hade någonstans glömt bort hur det skulle kännas att ha en dag utan mensvärk.
Det verkade himmelskt då jag försökte se det framför mig. Och det var först då han
fått ett otillräckligt resultat på TOEFL och slutligen bestämt sig för att vi skulle till
Kina, som det skedde. Dygnet efter var blödandet borta. Ting landade.

----

två essäer på 1400 ord som skall vara inne inom tre veckor, en lingvistiktentamen nästa
vecka under fredagen. Tankar. Ting, vilka tycks stapla upp sig på vacklande höjder
innanför mitt huvud.

klockan hade stannat på 12:59 och tiden som var bokad hos studievägledaren skulle
ta plats en minut senare. Drog mig ett djupt andetag, följt av att handen krokade sig.

-knack- -knack-

"ja, kom in du"

då jag väl steg in på hennes kontor satt hon redan med sina fingrar flätade med varandra,
lutandes fram på sitt bord. Med ett leende på sina läppar hade hennes blick varit fäst
vid mig under den hela tiden från och med att jag rundade dörrkarmen tills det att jag
satt ned. Jag log tillbaka.

"hoppas att jag inte är till besvär, så mycket som jag kommit förbi"

"det verkar som det varit mycket för dig på sistone.

Och som att hela det här komplicerade med din application

för Amsterdam skulle vara snäppet över det hela"

"det har varit lite mycket, ja. Så det skulle vara skönt ifall man bara kunde få det

hela gjort för en gångs skull, så att jag kan fokusera på det andra mer... syns det?"

"det syns, ja. Man ser på dina ögon att du skulle kunna börja gråta när som helst"

"det är ingen fara",

log jag varsamt tillbaka och skakade på mitt huvud.

det finns stress och sedan stress. Flera olika nyanser av dessa.

涙

det var en kväll någonstans under mars månad. Utanför fönstret vilade en bitande kyla,
innanför satt vi vid varsin hörna av hans avslagna kotatsu. Båda bar vi en slags japansk
korsning emellan madrass och pyjamas, fast i vardera färg. Min var vinröd och hans blå.
Gud vet vad vi pratade om, det kan jag inte minnas klart. Dock skrattade vi så att
vi nästintill grät. Han rullade omkull på golvet utav ett enda stort garv efter något av
mina ansiktsuttryck som han fann 最高, det bästa av det bästa. Jag log tillbaka varmt.

「龍、私が消えたらどうする？」

"Ryuu, vad skulle du göra ifall jag en dag vore borta?"

「ヴィクトリアが消えたら．．．」

"ifall du vore borta...",

följt av att hans ansiktsuttryck stannade till. Andningen med. Innan jag ens kunnat
fatta mina händer om det hela momentet, hade det runnit ned en tår nedför hans kind.

「龍．．．」

"Ryuu..."

「何も無いです」

"d-det är ingenting",

sade han medan den vänstra handens fingrar blockerade vyn för hans ögon. Handen
darrade utan stopp och under den rann tårarna ned ifrån hans båda ögon. Det droppade
om hans haka medan munnen hölls ihop i den mån som han under det momentet var
kapabel till. Nu flödade det ned ifrån hans näsa med.

「見ないで」

"se inte..."

det var den första gången som jag såg honom gråta. Och det enda som föll mig in var
att räcka mina armar om hans hopkutade kroppsställning. Lyfte hans lugg åt sidan och
kysste hans panna medan mina tårar rann ned i takt med hans.

「想像出来ない．．．ヴィクトリアが消えるとは．．．」

"kan inte föreställa mig det... att du skulle försvinna..."

「龍．．．心配しないで。私、一生消えないから。泣かないで．．．」

"Ryuu... oroa dig inte. Kommer alltid att vara vid din sida. Så gråt inte..."

släppte inte taget om honom med mina armar förrän hans tårar slutat med att rinna ned.
Efter det höll vi om varandra. Sov i varandras famn. Ville aldrig få honom att gråta
igen, inte så länge som jag levde. Ville se hans leende, vara omgiven av det under
det momentet jag i gammal ålder skulle dra mitt sista andetag. Finnas i himmelen.

籠鳥 del 4

då jag väl stängt igen dörren till mitt eget hotellrum, satte jag mig ned på sängen.
Drog gardinen åt sidan för att se en rätt så grå vy, en bred väg med allt från personbilar
till stora last. Desto längre jag satt där och andades in och ut, blev det allt tydligare att
jag var fullkomligt ensam. Han var inte här. Han var inte vid min sida, vilket han hade

varit ifall jag istället vänt mig hem till vår lägenhet. Och tårarna rann nedför min

kind som om det vore självfallet. Ett till meddelande kom från min äldre bror. Ord om

att han skulle berätta för sin chef om att han inte skulle till Boston vilket varit tänkt

från början. Om att han kollat upp flygbiljetter och skulle boka så snart som möjligt.

 

"Lova att absolut inte svara på samtal, mail, eller sms som kan vara från han!

Nämn också inte hoteldetaljer i mail, eller sms till oss alla. Inget facebook

som han kapa heller. Ok? Ring snart! Älskar dig. /din Bror"

förr eller senare var jag tvungen att ställa mig upp. Kunde inte sitta och stirra ut i luften
under resten av dygnet. Ståendes framför spegeln som hängde på väggen, läste jag av
och räknade antalet blåmärken som täckte min kropp. Lade märke till ett par jag inte
sett innan dess. Efter det gick jag ned till wifi-kaféet alldeles intill hotellet för att äta
min sena lunch. Fastän mina hungerkänslor inte direkt utmärkte sig var jag ändå
tvungen att svälja någonting. Men hållandes i menyn kom jag till att inse att det inte
bara var att äta. Först skulle man välja vad att ta. Blicken vacklade emellan en
caesarsallad och en med avokado och tofu. Då ordet "ost" i slutändan fällt mig över
till det första alternativet följdes det snart av en grav ångest. Momentet innan min
sallad kommit till bordet hade bordsgrannen fått sin, vilken självfallet var alternativet
som jag inte valt. Salladen var alldeles grön. Den hade tofu i sig, och så avokado för
hyn... och min tallrik ställdes ned. Jag avskydde dessa stora kasslerkuber. Var rädd
för dem, jämförde dem med pesten. Ville inte se dem. Det gröna räckte inte till,
min kropp skulle känna sig som en katastrof. Ville inte gå upp i vikt.

längs med de andras ord om att jag skulle hålla mig borta ifrån platser vi besökt
tillsammans, satt mina ögon i nacken. Ibland kom jag till att se honom överallt.
Ute på trottoaren, i tågstationen. För den första gången i mitt liv hade folk kommit
till att likna honom. Såg honom kommandes på håll. Såg honom gå igenom spärrarna...
det var först inne i provhytten hos Topshop vart jag kände mig trygg ifrån min egen syn.
Sträckte ut mina armar. På något sätt fick den starka belysningen de mörka partierna att
bli allt mer koncentrerade. Mer djupa. Vad hade hänt med livsgnistan i mina ögon,
sedan när hade den blivit så svag och långt borta. Sedan när hade jag blivit så smal.
Det var först då en i personalen kommit förbi och frågat ifall jag behövde en till storlek
som jag blivit medveten om att jag stått där under ett längre tag. Bytte kvickt om och
vandrade vidare till 無印良品 för att handla livsnödvändigheter som exempelvis en
borste och annat. Handlade mig också en dagbok att ha till hands. Utlandsstudierna
hittills hade lärt mig om vad som skulle prioriteras, och vad som skulle komma till
användning snarast då man alltid började med två fyllda resväskor. Det kändes lite som
en underhållande utmaning i sig att inte ens ha med dem denna gång. Och att kunna
peta på de alla intressanta varorna så länge som det föll mig in.

efter att ha lämnat affären vandrade jag nedför trapporna till Isetanvaruhusets stora
kulinariska avdelning och omgavs av förmodliga hemmafruar till förmögna affärsmän.
Förr hade jag alltid älskat att spatsera omkring i sådana här avdelningar och prova
mig fram. Utforska hittills okända ting. Nu hade det varit över fyra månader sedan sist.
På något sätt upplevdes detta hav av ljusa färgnyanser som om bländade. Allting
kändes så prydligt, fint i den minsta detaljen. Ifrån en annan värld. Till slut stannade mina
steg till vid en disk med mörk choklad uppradandes på ett led.

tjugo minuter senare lämnade jag byggnaden med tre noggrant utvalda praliner inslagna
i en ask med en djupblå rosett. Det var en present till mig själv. En slags klapp på axeln.
Då klockan började närma sig fyrabläcket, satte jag mig ned vid fönstret hos ett Starbucks
i närheten och betraktade alla människorna som strömmade utanför Kinokuniya-
bokhandeln. Fastän jag hunnit med så mycket under den dagen, tycktes tiden att ha
nästintill stannat till. Regnet skulle förmodligen falla snart, det kunde man se på alla
paraplyer som strömmarna höll i sin hand. Snart hade mina fingrar börjat dra i rosetten
och därefter öppna den nätta asken. Där låg de tre. Min blick höll sig fast vid dem, som
om det stod någonting skrivet på dem. En grop gröptes ut emellan mina ögonbryn innan
jag skickade ett meddelande till mamma för att få som en slags tillåtelse till att göra
någonting som fram tills den tidpunkten ansetts så fel.

"gör jag det rätta genom att unna mig lyxpraliner idag?"

det skulle ta tid innan jag kunde vänja mig med frihet. Bara den grava tyngden inom
hela maggropen momentet min pupill fäst sig vid grannens gröna sallad underströk
det. Fyra månader, varav två inkluderat våld. Slag med knutna nävar. Sparkar med
en komplett kraft utan minsta återhållsamhet beroende på ansikte eller inte.

väl tillbaka i mitt hotellrum kom det ett till meddelande ifrån min bror.

"Han använder din skype. Svara absolut inte. Vi pratar bara svenska!!"

 

"va???"

"har han ringt dig??"

då slog det mig. Så det var alltså därför han ifrågasatt mig då jag ville skaffa mig ett
lösenord till laptopen. Han hade min dator och därmed min automatiskt inloggade
Skype med. Hela min familjs telefonnummer låg i hans händer och han ringde
dem genom det kontot. I andra ord hade han numret till min svenska Iphone med,
vilken inte kunde vara avslagen likt den japanska. Den följande natten var förmodligen
den tyngsta i mitt liv. Jag sov inte en blund. Emellan klockslagen 4:11 och 5:23 ringde
han min mobil elva gånger. Och jag fick på all bekostnad inte svara, utan grät tills det
att tårarna borde ha sinat. Jag visste det, jag visste djupt inombords att han grät med.

de första orden av det första kapitlet i min dagbok löd

"vet inte ifall mitt huvud känns som om det kommer sprängas eftersom att

skallen fortsatt inte läkt sig ifrån alla hans slag, eller ifall det inte kan

smälta det faktum att jag inte kommer se honom mer".