取り組み

ingen motion alls. Inga längre promenader och inte heller cykelturer.

 

det är lite konstigt... fastän jag inte varit ute i blåsten(vilken inte heller var alltför kall)

under en sådan lång tid, är det verkligen invecklat att skriva. Ett nätt grepp om den svarta

tuschpennan och det är som om hela min underarm ger ifrån sig ett gnäll. Och ett ynkligt

sådant på det. Det var likadant i onsdags efter att vi haft en 1,5 timmes lång vandringstur

under litteraturlektionen för att se området Anne Frank växte upp på... mer än en timme

tog det för mina händer att återgå till ett sansat beteende. Det känns som om mina armar

krampat under en hel timme och efter dess är uttömda på sina krafter.

 

"Hej Victoria,

Precis så menar jag: du ska inte motionera alls. Åk spårvagn eller ta dig fram på annat sätt än cykel eller till fots, det är skadligt att motionera eller röra sig för mycket om man äter otillräckligt, det påskyndar att muskulaturen bryts ner som ”bränsle”. Framför allt: kämpa för att öka ditt energiintag!! Låt inte ätstörningen ta makten igen!

 

Lycka till, sök om möjligt hjälp där du befinner dig, och se det inte som ett nederlag om du behöver återvända till Sverige för att komma på rätt spår."

 

gillar inte den där understrukna kombinationen av orden "nederlag" och "ändra planerna"

som min läkare använt sig av vid flera tillfällen då hon skrivit mig meddelanden. Det känns

nästan som om hon skulle förväntar sig att det kommer resultera i dessa. Tycker inte om

det. Vill inte heller läsa om. Jag tänker inte begå en förlust, utan om någonting kommer jag
att motbevisa dem med råge.

 

vill följa med till Prag, Irland och alla de andra utflykterna organisationen kommer anordna

åt utbytesstudenterna. Vill ta dagarna som de kommer. Och nu när jag äntligen är här
tänker jag inte tillåta någon att bara rycka ifrån mig det utan en enda kamp till försvars.
Så, ett ständigt grepp om min egen krage samt en kontinuerlig disciplin så att det bara
skriker om det. Djupa andetag, både in och ut. För den första gången kan jag väl allt säga
att det är blotta turen att jag inte hunnit handla mig ett lås till min cykel ännu, eftersom
att jag då kan använda det faktumet som orsak till att ta spårvagnen istället. Har inte
hunnit med att ordna det ännu. Bara det. Jag kan ordna den biten utan svårigheter,
så inga problem.

 

men dock så susar alltid den där ständiga oron där inne, djupt inombords. Fastän jag 

egentligen inte ens orkar bry mig, finns ändå dessa tankar där och blossar upp bakom

ryggen på mig. De kommer då det kommer till att lägga till människor, vilka jag just lärt

känna, som vänner på facebook. Varför är eftersom att det inte finns alltför många äldre

fotografier att se sedan hans svartsjuka tvingade mig att radera dem. Alla fotografier
utom yttersta få raderades och alla manliga vänner togs bort; andras fotografier taggades
jag bort ifrån och i slutändan var det endast fotografier på mig själv ensam som återstod.
Och det vandrar ofta in på mina tankestigar att "vad erhåller människor för något slags
intryck av den som endast har få bilder kvar, och på sig själv?". Det är väl detta som är en
av de skrämmande punkterna med att börja från och med noll igen på en obekant plats:

Ingen vet. Omedvetenhet kan leda till många slags intryck och övertygelser, vilka lika

gärna kan missleda en åt fel tankebanor.

 

man vill visa upp sitt allra främsta, ordentliga "jag" och inte vara svag. Inte bräcklig. Inget

drunknande i sig själv och sina djupt inpräntade känslor, i alla fall inte först av allting.

Vill inte vara hon som måste anpassa sig och lägga in minst fem måltider per dag eftersom

att ting annars inte går hand i hand, inte heller hon som fått ta sig multipla smällar och slag

i det förflutna; bara en ung kvinna som lever sitt liv och verkligen lever det. Helheten, och

inte någon enskild, negativt laddad detalj vilken präglar mig ut längs ramens alla kanter.