測られた日々

väl innanför ytterdörren tycktes ingen patient synas till inom mitt synhåll,
följt av antagandet av att de alla låg värmerum efter frukosten.
Klockan var trots allt nio, någon minut över. Vardera gång som jag kom dit,
såg en del detaljer annorlunda ut.
Fast med fyra veckor sedan sist var det kanske inte alltför mycket som bytt skepnad.

det vita golvet, den evigt långa korridoren med ljus fallande ifrån kontorsglasen.
Stegen som någonstans inombords inte tycktes ta slut. Tills de gjorde det.

"ja, men vad bra att du kommit nu.

Tänkte att vi kunde ta oss en vikt nu innan vi går till hans kontor",

log behandlaren följt av att slå mig följe stegen tillbaka igenom korridoren.
På något sätt och vis befann sig mitt hjärta allt närmare halsgropen än det brukade.
För vissa människor skulle fyra veckor endast innebära ett antal dagar,
för andra inte alls. Jag hörde till den andra halvan av folk.

fyra veckor utav ett präntat matschema som satts fast på kylskåpet i vårt kök.
En digitalvåg under tallriken innan intaget. Matskedar, teskedar. Decilitermått.
Från ett tillfälle till ett annat hade gnistan kring att vilja bränna upp arket funnits där.
då det innebar ett sådant fullhjärtat hat. Inte främst riktat emot mig själv,
utan det faktum att jag var tvungen till detta.

för det gjorde så ont, hela det att upplevelsen var den av att misshandla min egen kropp.
Som om jag fört ned mig själv på marken följt av sparkande i magen, spott.
Vad var man för någon människa som skadade sig själv på detta vis, egentligen.
Att fastän man vrider och vänder utav kramper på grund av mängden, fortsätter
att röra på besticken mot sin egen vilja. Det hela i att fullständigt ignorera sig själv.

... så att kalla den senaste månaden för "en månad" var en fin benämning om något.
Och nu var det enda som räknades det att bli av med regelsättningen.
Att en fri människa igen. Som kan vara sann mot sig själv...
det som människorna inuti värmerummen man vandrade förbi inte var.

--

"just det, ja, är det några julalternativ som du vill ha?"

-"..."-

"... va?"

"ja, men särskilda varianter vid juletid. Du vet, pepparkakor, glögg, lussekatter..."

"... jag trodde att det var sagt att man skulle bli av med matschemat",

tog försvarsställningen sig till ton med i sammanhållning med en bastant tyngd.
Som fan heller att detta. Hade fått nog med att vara tvungen till att äta sex bestämda mål
om dagen, med sina bestämda mått och sina bestämda tider. Ville leva mänskligt.

"... jo, visst. Det är individuellt hur vissa vill ha det. En del gör det, andra inte"

"jag vill släppa taget om det i alla fall",

och de båda människorna betraktade mig en sekund i följes av orden att

"men det får inte bli någonting av att du drar ned eller liknande"

skakade på mitt huvud till svars. Kanske ville jag sova lite ibland och inte behöva äta
lika ofta och innan jag ens hunnit bli av med mättnadskänslorna. Helt hederligt.
Och allting som kom ut var en djup suck utav lättnad. Ett leende bredde ut sig med.

"åh, det skall bli så härligt att kunna dricka vatten till maten och inte vara fast

vid ljummen apelsinjuice hemifrån. Bara att kunna känna smaken av maten...-"

"ja, men drycken får du allt ha kvar"

... så föll myntet ännu en gång.

"till huvudmålen antar jag...?"

"och mellanmålen"

"- hallå, inte rättvist, jag som längtat efter att kunna 
dricka oolongte på flaska under lektionerna...!

"men, Victoria",

signalerade han med sitt lättsama leende igen.

"du vet, då det kommer till återfall så brukar faktiskt de flesta fallen främst handla

om att personen i fråga först drar ned på drycken, förstår du"

och den där gesten med pekfingret viftandes sida till sida drogs.
Det var bara att inse att jag hade dragit mig en liten nitlott
och bet mig själv i underläppen medan blicken tog sig en promenad till taket.
Fast å den andra sidan, skulle det väl betyda att utekvällar inte skulle innebära oro
angående vikten. Drick på. Det var ju inte så illa...

"sen, så. Dagens fråga till dig, Victoria.

Hur många kalorier tror du att ditt förmiddagsmål måste vara"

"... 200... kalorier..."

"ahaha, nu är du ju lite busig, Victoria. Faktiskt lite mer än så. 300 kalorier,

och det kommer att vara en regel att du tar in det antalet vardera förmiddag där borta"

 "... d-du kan inte vara seriös. Är du medveten om att du uppmanar mig till att

titta på baksidan av förpackningarna och addera ihop? Det är inte klokt"

"fast det är väl du redan bra på, eller hur. Kommer ju att gå galant"

faktumet var, att jag faktiskt försökte undvika det hela i den allra främsta grad.
Momentet räknande kom på fråga tycktes alltid verksamheten att slockna igen.
Japan var påfrestande som det var med energimängden noterad mitt i bilderna
vilken mattidning man än skulle bläddra i. I de flesta restaurangers menyer.
Så det var förmodligen inget underligt alls att jag hade nio kokböcker med mig hem
till Norden eftersom att ett nummer alltid fanns kvar i medvetandet, och det krävdes
mitt yttersta främsta för att inte låta dem etsas fast innanför mina ögonlock.

"... jag kan vara ärlig nog att intyga, att jag kommer 

"busa" då det kommer till den punkten.

Kommer inte att fungera. Ni säger att jag hade gått ned fem kilo innan min 

hemkomst ifrån öst och att jag är mer stabil efter de här fyra veckorna.

Skall jag komma tillbaka till en och samma skola med samma människor

och äta breda förmiddagsmål, samtidigt som jag väger mer, då de andra som mest innan 

och under lektionstid äter en cheeseburgare till frukost...?",

ett lågt, smått melankoliskt tonsatt skratt löd efteråt. Som om hoppet var utom håll.

"en sak som jag vet, det är att bland alla de asiatiska länderna så ligger Japan i topp

då det kommer till folk som insjuknar i ätstörningar. För att de är så insvepta

i det hela tankesättet. De ter sig på det sätt som de gör. Och du på ditt eget.

Att du äter på ett hälsosamt sätt är det enda som räknas i längden, eller hur"

min röst höll igen den här gången. Fanns nog inget argument att ta till mig
med då det tappats ned ännu mer vikt väl hemma.

Väl efteråt fick jag under förmiddagsmålet, vilket var över ett år sedan sist.
Det var inte lika skockfullt som det kunde vara vid vissa mer överfulla tider, utan vi var få.
Satte mig ned på min gamla omtyckta plats, den som var i mitten,
så långt ifrån kanterna som man kunde komma.

en detalj som inte lagts märke till där inne innan dess var en sådan där handgjord
julkalender av papper likt dem man gjort som liten. Fast till skillnad ifrån de tidigare,
hade människan skrivit ett meddelande inuti vardera lucka. Så blicken vandrade kors och
tvärs över den föreställande byggnaden i jakten på min lyckofyra tills den fanns där.

och till skillnad ifrån tidigare uttryck funna i kalendrar, kändes det som om meddelandet
hela tiden funnits där väntandes på mig. I väntan på att fästa sig fast innanför mina
ögonlock så att det inte skulle finnas plats till några svarta korpar eller moln.

med uppföljningssamtalet förbi blickades det blekt ut igenom fönstret på tunnelbanans röda.
Första kom Bergshamra, sedan universitetet och de medföljande stationerna.
Folk steg av följt av att andra steg på. Forsande och skrattande ljud.
Den inre tolkande känslan av att man blivit blottad på sitt innehåll
och två utlästa böcker på en och samma dag.
Hand i hand med Jacques Brels "Quand on n'a que l'amour" ekande i mitt medvetna
och tanken kring att om jag faller, skall jag alltid resa mig upp med mina egna händer.