籠鳥 del 3

den morgonen var det endast ett sammanträffande att han inte skulle följa med till skolan.
Redan innan dess hade jag under momenten han var på toaletten, då han sov längre
än mig under söndags- och måndagsmorgonen suttit och fyllt i min Iphones noterings-
block, ord för ord. Ord, vilka i slutändan skulle bli ett mejl jag tänkte skicka till min
äldre bror. Jag visste det, han var den enda som jag hade att greppa tag i.

----

"Victoria... har Ryuu någonsin visat några som helst tecken till att ta till våld mot dig?"

 

"... nej"
 

"... det känns bra att höra. Skulle ens partner göra det, är det bara att gå"
 

"...mm"

 

"du får aldrig oroa oss på detta sätt igen, hör du det. Vi var alla så oroliga.

Egentligen borde du ringa till dina systrar och be om ursäkt senare"

 

"...(tystnaden av att sjunka ned genom golvet utav skam)"

 

"den enda som vi inte kontaktade var R.

Skulle vi ha berättat det för honom, skulle han ha gått upp i taket"

 

"... jag förstår"

 

där var den, min räddning. R var den enda som kunde hjälpa mig, den mest
rationella människan i min familj. Den sekunden stod allting klart.

 

----

 

under tågresan till skolan blickade jag inte upp en enda gång, utan blicken var under den

hela tiden fäst vid telefonens skärm. Jag skrev, och skrev. Och då jag väl kommit fram

till klassrummet och kopplat mig med skolans wifi skickades mejlet iväg till hans adress.

Det vill säga, efter minuters velande. Samtidigt som jag innerst inne visste att det var det

enda som kunde göras, kom mina känslor till trots. Fastän det förmodligen inte syntes på

utsidan, bestod mitt inre utav ett enda stort kaos bestående av känsla kontra förnuft.

Ville inte, ville inte. Men var tvungen. Var medveten, om att jag skulle hata mig själv

momentet jag väl tryckt ned skicka-knappen. Och väl efteråt blossade den innersta viljan

att spola tillbaka tiden så att jag kunde få det ogjort upp.

satt där alldeles tyst vid min fönsterplats och väntade på något som helst tecken. Efter att
inte ha fått något svar fastän jag skickat flera meddelanden på mobilen, började jag ringa
en signal. Momentet han väl lyfte på luren lade jag på, och började skriva åter igen.

 

"har du läst mitt meddelande?"

 

"jag låg faktiskt och sov. Sjyst att väcka mig flera gånger"

 

"R, du vet att jag är inte den som ringer mitt i natten bara för att.

Kan du bara läsa vad jag har skrivit för en gångs skull?"

 

"ge mig en minut"

 

efter att två minuter passerat, ringde han upp mig direkt på mobilen. Då jag självfallet

avböjde samtalet i och med att det var mitt under lektionen, kom det direkt ett

meddelande ifrån honom sägandes

 

"Ring mig nu!!! Älskr dig. Tar på Skype!".

 

väl ute i damtoaletten ringde jag upp honom. Då han lyfte på luren kunde jag tydligt höra

hur fullkomligt ställd och uppblossad han var. Aldrig någonsin hade jag hört en sådant
upprört tonläge kommandes ifrån hans röst. Bara andningen verkade okontrollerbar och
orden tycktes inte ta slut de heller.

 

"j-jag fattar inte det, HAN HAR SLAGIT DIG...!!,

 

följt av orden om att jag inte kunde komma tillbaka till den där lägenheten igen. Aldrig.

Vid den tidspunkten hade min ångest redan vällt över. Det gick inte att smälta ned,
alla dessa faktum. Lägenheten avskydde jag då den för det mesta alltid betraktats som
en enda stor bur, men inte människan som levde där inuti. Det var inte endast ont i honom.
Bara ibland. Samtidigt som detta inte var någonting som min bror kunde se framför sig.
Ryuu var en misshandlare, han var en som slog ned sin flickvän, det värsta avskummet
som en människa någonsin kunde vara. Under tiden då jag stod stum och lyssnade, slog
det mitt medvetande. Herregud, allting hade till slut läckt ut ifrån min mun...

 

"du måste berätta för din lärare nu, de måste veta"

 

"m-men om de får reda på det hela, vad kommer att hända med honom då...??"

 

"det vet jag inte! Men du måste i falla fall göra det, de har ett ansvar för din trygghet"

 

momentet jag skulle svara, ringde klockan som sade att det var förmiddagsrast och

som alltid började det strömma in kvinnliga elever för att gå på toaletten. Då blicken även
lade märke till dem som gick i en och samma klass, slog reflexen hastigt till inombords.
Kunde inte stå kvar där och prata. I synnerhet inte då folk utan tvekan kunde läsa mitt
sinneläge. Ifall Ryuu någonstans skulle få reda på att jag stått i damtoaletten och pratat
tillsammans med någon annan än honom i telefon skulle det vara illa.

 

"...du, Roger. Jag ringer tillbaka dig lite senare då, efter att jag berättat för en lärare"

 

"bra. Jag ringer till morsan och farsan och berättar hur allting står till här"

 

"...mm"

 

då mitt samtal med honom väl avslutats, lade blicken märke till att det kommit flera

meddelanden ifrån Ryuu. Efter dem hade det kommit ett uppradande utav symboler

föreställandes förbannade nallar som hade eld i sin bakgrund. Täckte skärmen med min

handflata för att ingen annan skulle se, och bet ihop. Jag fick inte vara rädd, jag fick inte

det under några som helst omständigheter. Det fanns ingen omvändo, det var endast att

gå. Gjorde allt som jag kunde för att ha ett ansikte utav is, ett som det inte rann ned ifrån.

Gjorde allt som jag kunde för att ha ett neutralt leende medan jag vandrade folk förbi.

Bara gå, gå...

 

efter att ha fått tag i läraren som jag haft i mina tankar och vi två stod ensamma, kom det.

 

「．．．一緒に住んでいる人に暴力されているんです」

"... jag blir misshandlad av den som jag bor tillsammans med",

 

följt av att jag drog upp den enda ärmen av min svarta kofta.

 

「暴力．．．？ちょっと待って、一緒に住んでいる人とは、お彼氏さん？

ヴィクトリアさんの彼氏はーーさんですよね？」

"misshandlad? Men vänta lite nu, är inte ------ din pojkvän?"

 

「．．．うん」
"...mm"

 

som jag förväntat mig kunde läraren först knappt tro sina öron. Ryuu var den som var

en bland de mest ödmjuka och blyga eleverna som fanns på skolan, en som folk alltid

såg upp till och kom till ifall de ville ha råd angående någonting. En som... ingen

någonsin sett tappa temperamentet. Och här stod jag nu, och visade upp utspridda

blåmärken som han åsamkat med sina egna händer. Gråtandes utan någon som helst

kontroll. Det kändes som om jag vore det svarta fåret i flocken, att jag svikit honom.

 

"har du några fler blåmärken på din kropp?"

 

"ett stort på insidan av låret... flera på benen, längs hela armarna... längs min rygg då

han slagit mig med knogarna där... det gör ont att svälja vatten med"

 

mitt bakhuvud kändes fortsatt dovt efter alla knogslag som det fått under lördagen. Ibland

gjorde det hela mig yr fastän det passerat näst intill två dygn sedan den misshandeln.

Mobilen vibrerade längs ett meddelande ifrån honom igen och jag svalde försiktigt

ned lite grann.

 

"vet någon i din familj om detta?"

 

"jag ringde precis innan till min äldre bror och berättade allt.

Han skulle ringa till mina föräldrar och berätta detaljerna...

det verkar som att han kommer att komma hit och hämta mig"

 

--

 

"det är bäst att du inte kommer till skolan något mer. Det är inte tryggt för dig här

eftersom att han mitt i allting kan komma hit och leta efter dig. Han är farlig"

 

efter att de fått klartecken att det fanns ett ledigt hotellrum åt mig i Shinagawaområdet,

gav rektorn mig en sladd så att jag kunde ladda min Iphone väl där borta. Ingenting fick
ta alltför lång tid. Det var en underlig känsla att ta farväl av den kvinnliga huvudläraren
som jag alltid stått nära medan allt fick gå i en hast. Bara det var svårt att ta in. Då
rektorn väl vinkat av mig vid Yamanotelinjens perrong, satte jag mig ned på en av
sitsarna vid fönstret och drog ut ett djupt andetag. Där satt jag på väg söderut med tåget
istället för norrväst. Jag hade inte mitt pass, inte min bankdosa. Inget som helst ombyte
med klädesplagg... utan endast min lilla bruna skinnväska samt skolböcker.

Jag befann mig i mitt Tokyo, mitt andra hem, men var nu på en och samma gång hemlös.

 



 

 

 

洪水

han och jag har våra säregna likheter. Vi har båda ett ständigt behov av kontroll.
Han över det som är honom omkring, och jag över mig själv i allmänhet.

det känns tryggt ifall jag inte överstiger, eftersom att jag då befinner mig inom ramen
för trygghet. Passar mer med vatten till detta, svart kaffe till det andra... följt av att jag
mitt i allting måste stå bredbent för att de mjuka byxorna inte skall falla ned till golvet
bredvid mina två fötter. Det är svårt att sätta ord på det, men skulle jag finna någon som
helst likhet så skulle det vara forsande vatten vilket strömmar emot en. Hur brett en
människa än spretar ut sina tio fingrar, vecklar ut helheten av handflatan... är det inte mer
än en ynka liter som hålls tillbaka medan allting tränger sig förbi. Förr eller senare även
litern med. Det stiger sig långsamt uppåt, och snart förbi ens egen huvudhöjd. Då kommer
denna kallsup. Jag beskrev ofta det på detta vis förut då jag var sjuk. Att man drunknade
i sitt eget inre. Den här gången har vattnet hunnit stiga rätt så högt upp; det står skrivet
på mina två kantiga axlar. Att det bucklas in i överarmarna då de spänns vid.

"nu skall jag gå upp i vikt!", vem säger att det är enkelt. Och nu syftar jag inte på
processen att gå upp i vikt, utan att bevara den motivationen kvar i ens sinne. Det
finns en ständig rädsla för detta. Och varför, eftersom att det inte direkt finns en lampa
som blinkar rött momentet då "det räcker". Vad om man passerar. Tänk ifall man
tappar kontrollen. Det tycks finnas en förbestämd fördom inristad innanför pannloben
på mig, att jag som en människa i mindre storlek bör ha mindre portioner med, likt en
förutbestämd balansgång på en lina...

----

 



「ちょっと寒いね．．．」

"det är väldigt kallt i rummet, eller hur?"

 

han stannade till med sitt skrivande på tangentbordet och såg på mig,

sedan på min vänstra underarm som var placerad bredvid hans egen.

 

「私の腕と比べてみて。誰は脂肪が最も多いのか」

"titta på våra två armar. Vem har mest fett?",

följt av att jag suckade och höll tyst. Ännu ett argument jag inte kunde segra över.
Han var den smalaste mannen jag känt hittills i mitt liv, med en så pass späd kropps-
byggnad att min mamma efter att hon träffat honom frågade ifall han åt väl. Självfallet
fanns det denna innersta ilska inombords längs med tankarna att "det var väl ändå
fullkomligt orelaterat med samtalsämnet, och ONÖDIGT att säga...".

vid ett annat tillfälle var det istället

 

"du borde väl inte frysa, med tanke på hur dina lår ser ut".

 

--

 

「ダイエットしてみたら？」

"har du funderat på att gå på någon slags diet?"

 

--

 

"det syns att du har gått ned i vikt, för man ser att du har mindre fett på halsen",

 

 medan han hade ett stolt, brett leende på läpparna. Då jag senare vid ett tillfälle

förmodligen blivit lite svullen i och med att min mens inom kort skulle komma igång,

blev min kroppsbyggnad dock påpekad med den mer negativa klangen på rösten.

Om att den inte gått ned, utan stigit i vikt.

「本当にがっかりしている」

"känner mig så besviken på dig"

under den tiden lät jag mig själv i alla fall inte påverkas till det yttersta, utan jag stod
emot. Visste att jag hade rätt. Hade det etsat fast inuti mitt huvud medvetenheten om att
jag hade rätt. Och det var dessutom den första gången som jag verkligen trotsat och
stretat emot tankar som mitt forna jag skulle ha blivit nedpepprad av. Jag gjorde endast
det jag var tvungen att göra för att inte få stryk, ingenting mer. Men någonstans är det
som om han sådde frön borta i mitt bakhuvud, vilka dessutom kommit till att slå skott.
Det enda att hoppas på är att vattnet tillsammans med fröna
inte framkallar djupare rötter.

 

 

 

値

det är ofta som jag ställer mig själv frågan ifall jag gjort någonting fel, ifall det fanns
någonting som jag själv kunnat ändra på... ifall allting låg i mina händer, någonstans.
Ifall jag kunnat ge någonting mer. Ifall det fanns någonting som inte givits tillräckligt.
Och dessa finns fortsatt kvar, hur många nekande svar jag än fått ta emot hittills...

 

"du, hade inte kunnat göra någonting som helst för att det kunnat bli en annan utgång"

 

"det är ingenting som helst som är ditt fel! Fattar inte vad det är du förväntar av dig själv"

 

"du hade inte kunnat ge det minsta mer. Inget alls. Istället gav du faktiskt honom

alltför mycket, mycket mer än det där kräket förtjänar"

 

"allting är den där jävla Ryuus fel!!"
 

för ett par dagar sedan sade en nära till mig att

 

"han är inte värd dig".

då satt jag mitt emot henne och betraktade den veganska chokladkakan vi hade emellan
oss på det ganska så slitna träbordet. Omkring strömmade stimmet ifrån den obligatoriska
folkmassan som alltid fanns hos Hermans. Slog nätt med mina naglar emot den vita
koppen med kanelte som jag höll om med händerna i en långsam takt. Under det
momentet tycktes det enda som jag kunde få fram vara en frågande blick.
Om inte han av alla människor var värd mig, vad bar jag då på för något värde.

「グランド・ブダペスト・ホテル」

med två långa år sedan den senaste filmen, ligger peppfaktorn uppe i taket.

霜

ibland, eller rättare sagt ofta ifrågasätter jag ifall jag verkligen är stark. Ibland tvekar jag.

I natt... drömde jag att det var någonting jag bar på en stark ångest längs, något beslut jag

tagit. Minns inte exakt vilket det handlade om i den drömmen. Då, mitt i allt detta,

fanns det en del av mig själv som puttade på och lade sin hand på min ena axel. En

människa som sade att "det här då, det är inte så illa, eller hur?",

"tycker att det ser riktigt utomordentligt ut, så försök med att inte ängsla dig så mycket".

"det kommer att gå fint". Det var en rätt så märklig känsla, att få ett stöttande tryck

bakifrån min rygg. I synnerhet då det vanligtvis tycks handla om att hålla tillbaka för

att någonstans inte brista isär. Välla över. Krackelera. Gå ned i ett enda stort kras.

 

under förmiddagen tog vi alla här hemma i kyrkbyn en promenad över hästhagarna, dit vi

alltid tagit med oss hunden då den fortsatt var vid livet. Temperaturen hade fallit ned

ordentligt och fastän alla dessa lager med tyg, lyckades kylan komma in en på skinnet.

Himmelen var dov med alla dess moln. Frosten hade täckt allting så in i det smalaste

strået. Tog mig ett andetag och fick mig ett bevis på att jag fått andas ut moln en frostig

förmiddag igen. En sak som jag önskat, och sedan fått i uppfyllelse.



 

 

 

 

岐路

medan vinden for igenom mitt hår och höll om mina öron, stod jag stilla för en stund och
var stum. Blickade ut bland de alla människorna som mig passerade och de som satt.
Slussen upplevdes som om den bestod av ett större folkmyller än för det mesta.
Allting rörde på sig i en hastig takt, medan mina rörelser återstod.
Drog in det djupaste av mina andetag.

då blicken åter igen fäste sig bland orden, vilka sade att jag blivit utvald till att
representera den engelska sektionen av Stockholms universitet i Amsterdam under
vårterminen... befann det sig ett bittersött leende på mina läppar. En kombination
av känslor.Två tårar, en knappt biten läpp. Tio fingrar vilka med ett stadigt grepp
höll om telefonen.

att handla rykande färskt bröd ifrån något lokalt bageri. Att kunna se Anne Franks bostad,
spatsera omkring bland de alla marknaderna, använda en cykel för att ta mig omkring.
Att under någon passande helg kanske hoppa på tåget och ta mig ned till Bryssel, öst
till Tysklands Berlin. Människorna på universitetet hade valt åt mig och det hade till
slut blivit bestämt. I vår skulle jag tillbringa mina dagar i Nederländerna.

från Norden, till Japan, till Norden, till Japan, följt av tillbaka hit igen.
Och nu skulle det riktas in mot sydligare, obekanta trakter för min del.
Vart skulle mina fötter ta mig härnäst.

 

我知道你看了我寫的東西......我知道你一直在做它。我愛你。

 

想い

"even if I knew that tomorrow the world would go to pieces,
I would still plant my apple tree."

Martin Luther