någonting var faktumet att en bukett av paraplyer stod i stället utanför den vida ingången.
Trummor slogs, med sedan tempelmunkarnas på led. Det flöt upp moln i luften momentet
ett andetag drogs ut. Till skillnad ifrån kärnan av Tokyos strömmande liv, tycktes allting
stå kvar fullkomligt stilla. Fastän vi just vandrat runt i den närliggande parken, fastän jag
tagit promenader på alla möjliga platser i den stora staden... hade jag aldrig träffat på en
sådan vid bakgrund av fågelkvitter. Det fanns sådana av alla slag, vare sig det handlade
om visslande eller toner. Blygsamt rörde vi oss inte ur fläcken väl framför trappan.
"tror du att man kan gå in här?"
"det borde inte vara några problem. Visst det att ingen människa syns till, men de har
ju inte direkt låst igen portarna. Vill de att vi skall lämna, så gör vi bara det",
följt av att hans grepp om min hand ödmjukt tryckte till lite grann.
lite genant, men innan dess hade jag inte direkt satt ned min fot i alltför många
tempelområden innan dess. Självfallet Asakusa, ett antal andra platser borta i Kyoto...
men annars så var jag en rätt så oerfaren gröngöling inom dessa områden. Utifrån den
synpunkten var han till fullo kompletterande som den Pekingbo han trots allt var, alltid
omgiven av tusenåriga byggnader. Han sade det ofta. Att Tokyo, Japan i sin allmänhet,
inte innehade någon autentisk historik. Allting hade haft sin grund ifrån något sekel
av det kinesiska förflutna. 「心がない」.
väl där inne stod luften fullkomligt stilla. Utifrån de gamla murarna var det endast ljudet
ifrån ett par bilmotorer som kunde höras in. Annars så var söndagsförmiddagen alldeles
tyst i sin egenhet. Solen sken in så pass starkt att även ett kisande tycktes göra en blind
och där stod vi och betraktade oss omkring. Ställde mig kvickt bakom honom för att ta
en bild av hans kropp i motljus och log. Hans bild av mig blev dock smått avhuggen i och
med skillnaden på våra kroppslängder. Efter ett tag föreslog han att vi skulle sätta oss
ned på bänken som stod i mitten av det hela.
min blick riktade sig upp bland molnen och mitt i allting korsade en lång varelse den.
Det var en fågel, med en svans längre än dess egna kroppsbyggnad. Längs siluetten
spred sig en dovt mörkblå glans då solstrålarna träffade dess rygg.
「龍．．．！あの鳥を観て！」
"Ryuu...! Titta fågeln!"
「嘘だろう．．．」
"det kan inte vara möjligt..."
vi satt där båda två, fullkomligt stumma under ett moment och betraktade noggrant medan
den landade på en av grenarna i ett av de skyhöga barrträden. Händerna höll om varandra
utan att släppa taget det minsta. Fågelkvittren ökade. Medan jag satt där och var mållös
över att ha sett en fågel jag endast kunnat tänka mig finnas i Afrika, eller gud vet vad,
visste han exakt vad det var för någon slags art.
"du kanske inte vet det, men man brukar kalla dessa för ödesfåglar"
"ödesfåglar?"
"mm, men de är väldigt sällsynta och syns inte alltför ofta. Det sägs att ett par som
tillsammans fäster sina blickar vid en, alltid kommer att vara tillsammans"
det ställdes inte några fler frågor ifrån mitt håll, utan istället tryckte jag till mitt
handgrepp. Vi två satt mitt framför ett tempel en söndagseftermiddag. Himlen var
nästintill klar, med ett starkt ljust skinande över oss. Smått tvärs över, uppe i ett träd satt
det en fågel i den djupaste blå nyansen och kanske blickade ned över oss. Den lät, och
väldigt vackert. Efter ett tag kom det en till fågel utav samma art och satte sig på en
annan gren av ett och samma utsträckande träd. Nu var det inte endast en längre, utan
två. Bet tag lite lätt i min undre läpp. Innerst inne ville jag fråga vad det innebar ifall det
var ett flertal ödesfåglar..., men då min blick väl fäste sig vid hans ansikte, lade jag märke
till att hans egen inte rört sig någonstans. Istället hade ett ödmjukt leende omfamnat den.
