経過

"you've got the whole world in your hands"
"världen är allt en liten plats"...

alltsammans, medan den mitt i allting kan upplevas som så pass stor momentet
man står vid tröskeln till nya riktningar i ens liv. Och det kan märkas genom
flera skepnader; ens egentligen rågade hållning som kryper ihop till den av ett
russin, dessa ökande slag innanför bröstkorgen på en. Men det som slog mig som
om mest var det att drömmarna uppenbart var präglade av allt detta överväldigande.

natten innan jag skulle vakna upp kvar över sex för att packa banankartonger i
fyra timmar sträck, satt han där rakt framför mina ögon. Det ösregnade utanför
fönstret i vår lägenhet, och hur det kom sig att jag ens befann mig i den
enrummaren hade jag inte en blekaste aning om.

varför är jag här nu igen... det känns som om det var något ärende jag skulle 

ta itu med, men jag vet inte vilket... aargh, vad frustrerande..,

medan han själv hade ett ödmjukt på läpparna, det där som alltid smälte ned mitt
hjärta momentet ögonen mötte det. Skrattade. Var som om en femåring igen...
men djupt inombords var jag samtidigt medveten om att jag verkligen behövde
ta mig ut genom den där ytterdörren, och så fort som möjligt.

agera normalt bara, gör ingenting märkvärdigt...

"skulle du ha någonting emot att jag kollade igenom din iPad med?"

...,

följt av att jag kvickt kastade plattan till honom så att han inte skulle tolka det som
om jag dolde någonting från honom. Han hade redan blickat igenom min iPhone
utan, till mitt lättande, en märkvärdig reaktion. Den var säker. Men fastän jag
innerst inne var fullkomligt medveten om att jag inte hade någonting laddat i
plattan, fanns ändå den där tärande ängslan närvarande. Den där som för vardera
sekund tycktes öka dubbelt i vikt för vardera sekunde som gick.

jag har väl ändå ingenting alls där i väl, det är lugnt... eller...

hjärtat gick på fullvarv, paniken steg alltmer närmare mitt sinne... följt av att han
nätt och lätt kastade plattan vid sin vänstra sida. Och log det där leendet.

"alltså jag förstår inte, vill du verkligen att jag skall bryta av benet på dig, eller?"

mitt ansikte blev kritvitt, medan att alla möjliga tankar strömmade genom mitt sinne;
han hade alltid hållit inne med att slå mitt i ansiktet på mig då vi båda gått i en skola
där allavisste vilka vi två var, aldrig gått så långt att han brutit någonting inuti mitt skinn.
Men nu fanns det ingenting att hindra honom längre, vi gick inte i den skolan längre.
Det var endast vi två, han och jag, så han var kapabel att göra vad han än kände sig för...

"jag får nog göra det",

följt av att han drog fram ett långt skinnskärp för att binda fast mig i en soffa vilken
visat sig vara bakom ryggen på mig. Innan jag hunnit rusa åt sidan hade han slungat
ned min kropp i soffan och drog i skärpet för att binda fast magen i den. Allting gick
så fort, att det enda jag kunde se innanför min pannlob var en regnig pendelstation
efter en annan, tänkandes vilken jag skulle kunna löpa in i... och innan jag hunnit
tänka på någonting annat greppade min äldsta syster mitt i allting tag i honom
bakifrån, krävandes att han skulle släppa taget om mig. Det var då adrenalinet steg
upp i mitt sinne och paniken överväldigade mig. Han skulle utan tvekan skada henne
med, det fick inte hända, åh gud, det fick inte hända... följt av att jag skrek efter hjälp.
Jag hade gråtit förr, skrikit utan rädsla och smärta. Men aldrig efter hjälp från andra
människor då de på något sätt inte funnits inom räckhåll inuti hans och min bubbla...

「誰か、助けて…！！」

momentet efteråt vaknade jag. Klockans stod på 05:57, och inom kort skulle
väckarklockan ringa till. Det regnade inte, men en tung dimma låg tungt
utanför mitt fönster medan det kändes avtrubbat inombords. Det var morgon,
och jag var här. Jag var inte som om inlåst i den där ettan borta i Kami-Shakujii.
Inom ett antal timmar skulle jag lämna min stad för en annan... så det fanns utan
tvekan en mening bakom varför han besökt mitt sinne under just den natten och
ingen annan; han försökte hålla mig kvar, medvetandes om att jag var på väg
någonstans annanstans, långt utanför vår kärna. Men. Att jag skrikit under den
tidpunkten... var nog ett gott tecken om någonting; jag kunde se framför mig att
det fanns människor utanför skalet vilka förhoppningsvis skulle komma till min
undsättning ifall jag skrek efter hjälp. Att det fanns, finns människor där ute
bara man letar. Att jag behövde hjälp med att komma bort från honom, och inte
av honom. Att jag ville bort, visste att den egentliga tryggheten låg långt utanför
den där instängda kärnan beståendes av endast oss två.

det var menat att den drömmen skulle komma den natten. Jag behövde den för att
se exakt vart jag stod någonstans, ifall jag var redo att åka långt, långt bort eller ej.
Och det visade jag mig nog vara, med fingrarna vandrandes från ett kapitel till ett
annat hittills kritvitt ark. Så nu är det bara upp till mig själv att fylla i dess nyanser
med de toner som passar min egen smak. Och leva.

雰囲気

medan jag stod för att ta lite mer vatten bredvid kön hos il caffé idag, kom det
mitt i allting upp en nätt klädd medelålderskvinna till mig och utbrast ett

"åh, vad sött klädd du var!"

"v-va, menar du det?",

följt av att mina kinder smått hettade till sig medan hon själv log

"jättefin tjej"

satte mig ned efteråt och rörde inte en min ett tag, innan det spirade ett icke-hinderbart

leende längs mina läppar. Rörde vid vecken på min marinblå kjol och sträckte ut

armarna för att betrakta de tunna blusärmarna. Det kändes så fint. Så obeskrivligt

fint... för att sedan bli ett med en låg röst yttrat



"gullig",

emellan två yngre flickor vilka korsat järnvägen samtidigt som mig... till att en

barista på ett av mina stammisställen blinkade till mig medan han blötlade ett

melittafilter med kokande vatten. Och för att vara lite ärlig, så kändes, känns det...

fortsatt aningen udda. Fastän jag håller min blick riktad rakt framåt, så lägger
bakögat märke till hur en efter annan följer mig med blicken. Samtidigt som jag
inte ens gör någonting för att fånga den andres uppmärksamhet. Mängder med

rosande uttryck och uppskattningar; någonting som fortsatt känns som avlägsna

illusioner fastän det redan passerat över ett år sedan det att de inte fanns till.

--

"du ger ifrån dig en stämning av att du bär på ett högt värde, det var det

som slog mig som mest. Det är någonting sällsynt man inte ser ofta",

yttrade han vid något tillfälle under den första tiden vi var tillsammans.
Och längs med det kom förr eller senare bestämdheten om att min blick
inte skulle möta någon annan mans. Det hela gjorde honom neurotisk,
blossade upp i orosmoln vilka jag inte känt av innan dess. Fastän jag
gav mig helhjärtat in i försöket att inte låta mina ögon möta någon annans,
fanns ofta det där stadiga greppet om min hand för att signalisera till de
förbipasserande männen att det här var upptagen mark.

"ställ dig framför mig",

viskade han medan vi stod i det fyllda väntrummet på ett rullbandssushiställe
där människor var oundvikliga, följt av att jag lutade mitt bröst mot hans
magparti och huvudet mot hans bröstkorg. Han betraktade sig omkring, och
lade sedan ned hakan mot min hjässa. Under det momentet rörde det mig inte
det blekaste dugg att jag inte fick blicka män i ögonen; han var ju min.
Och jag hans. Den hela upplevelsen av att rama in varandra med kropparna
kändes så obeskrivligt trygg. Och medan jag själv tryckte till mitt eget grepp
om hans hand, bar jag alltid på det där innersta hoppet om att han inom kort
skulle kunna förstå att jag inte var ett hot. Jag skulle ingenstans, tänkte aldrig
någonsin tillåta någon annan att ta mig ifrån honom. Det var vi två. Bara vi.

jag gjorde ingenting fel; däremot gav jag för mycket eftersom att jag så ville
vara den bästa för honom. Ville vara en som han med glädje skulle visa upp
för sina föräldrar, vilka skulle älska mig tillbaka. Alltför osjälvisk hand i hand
med bristen på relationserfarenhet i och med att han var min första. Sedan var
inte han heller perfekt, utan långt ifrån det. Han var manipulativ, passivt
aggressiv. Ljög själv medan han alltid lyckades med att förvirra mig
så pass att jag kom till att tro på honom då han utbrast att jag själv ljög.
Egocentrisk. Narcissist. En som efter en liten första harmonisk fas endast
såg till sina egna behov medan mina tycktes vara i lika med noll. Och desto
längre tiden passerade, desto mer urholkad blev jag själv inombords; så pass
att jag skrev i min mobils noteringsblock att

"hitta tillbaka till dig själv"

men i slutändan var jag inte längre en individ, utan hans attribut. Han bestämde.
Det fanns inget som helst utrymme för mig att handla utan att först be om
hans tillåtelse. Alltid var det han som gick segrandes ut ur en argumentation,
ifall det ens fanns någon. Jag var ju själv medveten om att det skulle sluta upp
med blåmärken eftersom jag vågat trotsa honom, eller inte trott på honom,
som han brukade se det som. Fastän jag gav mitt allt... så fick jag i allmänhet
inte någon som helst rent osjälvisk gest tillbaka, och det gör mig så arg nu när
jag landat och kommit till att kunna se tillbaka med rationella ögon. Hur
mycket älskad en människa må vara, så har den inte rättigheten till att
behandla den andre som ett förbrukbart objekt.

--

det är verkligen först under den senaste tiden som jag börjat hålla med
uppfattningen om inifrån och ut, det hela om att en människas inre
sinnesstämningar präglar dess yttre. Känner man sig trygg i sig själv, så
syns det ända bort till andra människors synfält. Denna sträckta hållning,
med de vidgade pupillerna vilka säger att man inte är gjord av vassa taggar.
Det, att man faktiskt kan skratta utan att en tyngd av överväganden hamnar
där emellan. Det är normalt att se folk i ögonen medan man pratar med dem,
det är vett och etikett. Det är härligt med en människa som kan skratta gott.
Det är en sådan som jag vill vara. Och det är en sådan som jag är.

och det hela med att kunna skratta helhjärtat momentet sinnet tillåter en till det
funkar dessutom som en slags ventilation med. Det lyfter upp på ett lock; ett
lock vilket annars kan ha legat ett tag över alla dessa ackumulerade känslopartier.
För hur mycket jag än lovar och säger åt mig själv att inte tänka på honom, så är
det en ganska så oundviklig akt i sig; man kan inte med sina händer pressa ned
minnesskepnader vilka flyter upp till ytan. Det går bara inte, utan istället sipprar
det upp genom fingrarna, rundar förbi händerna. Och det kväver en, håller en
nere nog för att en dag under täcket skall kännas mer än lockande. Så finns det
under tillfället någonting som lockar mina skrattgropar, så släpper jag taget om
dem utan hesitation. Fastän ting tidvis håller mig fast bakifrån, kan det vara en
fröjd att för stunden endast rikta fokusen mot någonting i nuet.



復帰

för den första gången i mitt liv har jag verkligen lärt mig att uppskatta sommaren,
och inte endast betraktat den som ett enda vakuum. Ingen upplevelse av att vara
understimulerad eller uttråkad, utan endast lugn och ro. Känner verkligen att jag
äntligen endast kan vara, som om ting inte håller tillbaka mig på samma sätt som
innan. Kan lägga mig på soffan och läsa en bok under nästintill en hel utan att
tankar drar tag i min krage... vilket är rentav himmelskt.

det är samtidigt så annorlunda från i fjol. Han fanns ju alltid närvarande i min mobil,
väntades på mina meddelanden utan ett enda uns med tålamod, gav mig ett
dåligt samvete eftersom att jag inte kunde ge respons på momentet; ting var redan
tunga som de var. Allt mitt i mellan blockerande konton och ett hjärta alldeles
sönderslitet längs med alla dessa moraldilemman. Det var inte lov; det var att bli
lämnad till sig själv och sina egna tankar, som ett hjälplöst barn i skogsmörkret.

en till orsak till varför jag känner mig så befriad i nuläget är också det att en
önskan jag burit på inombords i nästintill tio år äntligen tycks bli sann; i höst blir
jag en tvättäkta Lundastudent. Jag skall dit, till slut. Det händer. Det händer faktiskt...
och åter igen strömmar dessa diverse känslor igenom mina ådror. Extas. Eufori.
Omtumlande nyanser. Den där innersta sorgen jag bar på inombords momentet
han och jag en dag beslutat oss för att flytta till Peking tillsammans och mina
djupt rotade drömmar om studier i södra Sverige därmed inte skulle bli verklighet.
Jag skulle inte längre kunna resa runt i Europa och spatsera där, skulle trots allt i
slutändan inte bli en universitetsstudent med ett praktfullt examensbevis i sina
händer. Stolt över det jag i slutändan uträttat i mitt liv. Skulle bli en hemmafru,
utan tillåtelsen till arbete utanför hemmet...

... så det känns allt lite underligt. Som om ting är svåra att greppa taget om.
Jag slet mig själv från hans händer med mina egna handlingar, och mitt i allt
tycks ett fragment efter ett annat falla på plats; det landar. Jag drömde om att
få se Europa, Nederländerna med mina ögon, och mitt i allting blir jag vald
som utbytesstudent nere i Amsterdam. Blir antagen till Lunds universitet inom
det område jag velat studera mer. Och det... är en obeskrivligt uppfyllande känsla,
detta att bit för bit kunna greppa tag om äpplena jag sörjt och varit övertygad
inte längre fanns till inom mitt räckhåll. Det känns nästan som om allt detta
lappar samman de fortsatt intakta partierna och att jag själv blir vattentät igen.

samtidigt... som det känns som om jag i och med detta kan ge igen. Jag slog aldrig
ett enda slag tillbaka på hans kind, sjönk aldrig lika lågt som honom, utan höll
alltid ihop. Och nu kan jag göra det på mitt eget vis. Han var oftast inte offensiv
på det direkta sättet, utan i dess plats rundade han hörnet och var passiv med sina
attacker. Sådde frön vilka kom till att spira och bli dåliga samveten inuti mitt
bakhuvud. Var manipulativ. Lyckades alltid vrida och vända på omständigheterna
och få det att se ut som om han var offret. Det var synd om honom, inte mig...
vilket är så otroligt klenmodigt då jag väl tänker på det. Akten av en ynkrygg.
Tänker aldrig någonsin bli en sådan låg varelse... utan i stället gå med en rak rygg.
Vägrar se mig själv som ett offer. Tänker aldrig någonsin vara det heller. Inte
i hans ögon, inte i någon annan individs heller. Utan istället tänker jag från och
med nu alltid vara sann med mig själv och vara den jag är, den jag vill vara.
Jag tänker ha en tät lugg. Jag tänker inte ha på mig mer smink än vad jag känner
för att bära. Jag tänker le åt alla människor och betrakta dem som mina jämlikar,
eftersom att det är den jag är. Vare sig han vill det eller inte. Jag är inte en
osjälvständig stackare som behöver någon som tar mina egna beslut åt mig.
Visst, en del av mitt inre må älska honom fortfarande, en annan tycka synd.
Något annat parti vara fulländat förbannat på hans tidigare ageranden...
men jag klarar mig på egen hand. Det är mitt sätt att ge igen, att leva mitt
liv utan att tänka på honom vardera dag.

jag är inte en ägodel. 
jag är inte en osjälvständig varelse som behöver tyglas.
jag är inte ett offer.
jag är mig själv, och jag duger väl.

七月の日々

sommardagar är som mest omtyckta...

 

... då man kan gå ned till en av Stockholms alla bryggor för att ta sig ett dopp.

 

... då man kan sätta sig vid ett öppet fönsters karm och dricka kaffe.

 

... då kusten kallar och ens pappa envisas med att ta med sin gamla båt ut ur lagunen.

 

för att inte säga de regniga eftermiddagarna hemma då man kan unna sig 

hembryggt finkaffe med lingontoner i sin finaste bersåkopp.

 

lägg till en skönlitterär bok på det och dagen är perfekt.

heima

att man inte funnit den här trollbindande pärlan tidigare... 

海底

låg just nere i vardagsrummets mörkgröna soffa med fingrarna spatserandes emellan
tangentbordets olika bokstäver på min Iphone. Med huvudet igentäppt med pollen-
allergi var det det enda som fanns på agendan för momentet. Orkade inte med att läsa
någonting sansat, det kändes alltför komplicerat, och mitt i allting fann jag mig själv
bläddrandes genom gamla bekanta namn på Facebook. Fanns faktiskt många som flöt
upp till mitt medvetande. Grabben som introducerade mig till Saties verk medan vi
satt bredvid varandra under universitetets japanska föreläsningar. Någon annan
individ som gått i en och samma estetiska linje som mig under gymnasietiden...
följt av att blicken fastnade vid skärmen och tankarna samlades samman.

tänk om...?,

fingertopparna hesiterade, men tryckte ändå ostoppbart in en bokstav efter en annan
i den särskilda ordningen. Mitt i allting hade den personens engelska namn radats upp
inom sökfältet och långfingertoppen tryckt in den sökande knappen. En länga med folk
med ett och samma korta namn täckte skärmen uppifrån och ned.

men var i hela friden håller du på med, Victoria...?! Det här är inte acceptabelt!!,

samtidigt som blicken ändå passade på att försiktigt men ändå kvickt syna fotona.

där! Där ser du, ingen fara alls! Självfallet att han har en sådan där inställning genom

vilken inte vem som helst kan hitta människans profil! Så, ingen repetition hädanefter-,

följt av att tiden och andetagen stannade till. Var det han... jo, det var han. Han log med
sitt oumbärligt fromma leende på sin profilbild, med blicken riktad rakt mot kameran.
Han bar på en kostym och en slips, vilket förmodligen var i lika med att han trots allt
återvänt till Peking och arbetade för sin pappas företagsverksamhet igen. Det var ett
fotografi vilket var fullkomligt nytt för mina ögon... och mitt i allting kändes det som om
mitt huvud skulle sprängas, att det skulle brytas itu. Allting tycktes kollapsa inombords;
ridåerna föll tvärs över parketten, strålkastarna för ned i grunden för att gnistra i kras.

vad i hela friden hade jag gjort. Hur kunde jag. Varför. Med vilken orsak, hur. Fastän
jag själv visste att det aldrig skulle utvinnas någonting positivt laddat alls av att ens
få se, höra, eller läsa någonting om hans nuvarande existens. Han fanns inte i mitt liv.
Han skulle aldrig någonsin mer finnas i mitt liv, han innehade inte den tillåtelsen.
Skulle aldrig det heller.

men mitt i allting, så forsade ändå hans närvaro rakt igenom mitt sinne, mitt mentala inre.
Den kunde lika gärna ha kunnat vara stormande forsar vilka trängde sig förbi och tryckte
ned mitt huvud under ytan. Och jag kunde inte heller sätta min fingertopp på exakt vilka
enskilda känslor jag upplevde under det momentet, utan allting drogs med i strömmen, i
en alltför hög hastighet för att man skulle kunna läsa av dem enbart med ögonen. Men...
en sak var det som dock hade bränt sig fast innanför pannloben på mig. Leendet. Det där
så obeskrivligt fromma leendet vilket fick vardera individs hårdhet att mjukna till. I fotot
blickade han rakt emot kamerans lins, likt han blickade någon in i ögonen. Det fanns där.
Jag kände det leendet alltför väl. Skulle minnas det till dagen jag drar mitt sista andetag.
Han hade haft det på sina läppar medan han med en munter ton på rösten yttrat att

「写真を見たよ」

"jag såg fotografierna",

följt av att han med full kraft sparkat sin ena fot in i sängkanten för att visa sin ilska

innan han själv kröp ned under där delade täcket. Det var den natten han blickat igenom 

min silverfärgade laptops alla fotoalbum utan att ens fråga och funnit ett par fotografier

på en kafékille jag lärt känna under mina första utlandsstudier i Tokyo. I hans ögon fanns 

inte det någon trovärdig och sansad logik i förklaringarna att jag behållt ett par fotografier 

som enbart minnen; det var i lika med otrogenhet. Oförlåtligt. Lössläppt. Och den följande
morgonen var det den första gången han mitt i allting for med sin fot i luften, och sparkade
till mitt huvud så att tinningen for in i den hårda vita väggen som omgav vår säng. Då jag
höll om min högra tinning med båda handflatorna och utbrast att

「いっ痛い…！！」

"-d-det gör ont...!!",

fanns det ingen som helst ångest eller ängslighet att finna i hans ansiktsuttryck.

「痛いって、この中で誰が痛いのか…！！」

"ont, vem är det som har ont här egentligen...?!"

allt i allo fanns det inget utrymme för mig att uttrycka min ilska över att han rotat
igenom mina privata ägodelar utan lov, då all skuld låg på mina axlar. Jag var det
svarta fåret. Inte han. Och det var väl också just det som det där bländande leendet
delvis stod för; renlighet. Oskuldsfullhet. Ödmjukhet. Sådant som folk vad än ville se,
åtminstone ha ett fragment av. Alla ville någonstans korsa det där kristallblå havet,
allt medan jag visste att även det mest granna och bländande vattnet kunde dölja ting
under ytan. För att nämna ett annat exempel, ringde vid ett tillfälle något för mig okänt
nummer till mobilen under lektionen, följt av att jag kvickt stängde ned dess vibration.
Då jag direkt efteråt försäkrande vände mig om mot Ryuu som alltid satt på platsen
bakom mig, fann jag mig det där leendet igen.

「何か隠しているんだ」

"du döljer någonting för mig"

det, var ungefärligen detsamma som att en åttaårig pojke förväntansfullt berättade för

en att "nu kommer du att få stryk". Och allt medan det alla andra lade märke till var ett

vackert leende som det sken om. Så sant, man skulle faktiskt kunna säga att hans
leende var detsamma som ett stort, vida hav i gnistrande blått. Det var tilldragande om
något. Folk ville komma närmare och lära känna det. Samtidigt som det endast var jag
som verkligen dykt ned i dess vatten och funnit vad som väntade under den bländande
ytan. Det fanns ting vilka kunde dra ned en ifrån ytan och hålla en fast. Svarta armar.
Och svarta ögon vilka betraktade min minsta rörelse.

min mamma har alltid uttryckt sig att hon hyser en yttersta respekt för vatten om
någonting. Och jag förstår det nu. Det är fundamentalt för att allting skall kunna
bevaras vid livet, samtidigt som det lika gärna utan svårigheter kan likvidera det
som kommer i dess väg... så inte konstigt att allting fördes med i en forsande ström
momentet min blick mötte hans leende ansiktsuttryck, nu när jag tänker kring det.
Det stod för en yttersta skräck. Det stod för bundenheten av att ständigt vara omgiven
av vattnet, samtidigt som det stod för det ständiga beroende jag själv upplevt inför honom.
Och inte minst... rädslan för att än en gång dras med vågorna, ut på djupt vatten. 

水面

en vecka sedan jag kom tillbaka till gamla, hederliga Stockholm igen. Vilket känns
mycket, mycket längre om någonting. Blev faktiskt smått överraskad då jag själv
svarade orden "en vecka... imorgon"  som svar till min nära väns fråga angående när.
Man vet inte exakt vad man skall känna, det är helt enkelt en bittersöt känsla i sig.
Likt en äppelfrukt vilkens syrlighet överväldigar ens smaksinnen, för att sedan linda
om ens tunga med en len sötma. Ett velande emellan högt och lågt. Men under de
senaste dagarna har det i alla fall känts som om jag lyckats acklimatisera mig väl.

så. Orsaken varför jag privatiserade bloggen under en vecka var eftersom det föll mig
in att jag behövde ta ett luftrum ifrån allting, och "ta bort" alla inläggen om 秋.
Den tanken hade funnits innanför min pannlob under en längre tid, för att inte säga
under månader. Men med allting omkring, så kom det aldrig ett tillfälle att verkligen
sätta sig ned och ta itu med det hela. Det gnagde i mitt bakhuvud dock. Och nu är det
till slut ordnat. Så den som inte vet vem Shuu är, får inte läsa det. Helt enkelt.

under de sista dagarna i Amsterdam var det mycket som kretsade omkring inom mitt
sinne dock. Tankar. För att inte säga insikter om så många ting vilka förändrats under
min vistelse där nere i Nederländerna. Väl på flygplatsen satt jag och väntade på mitt
plan, bärandes på ett par med jeans, vilket aldrig skulle ha kommit på fråga ett eller
två år tidigare. Det kändes lite grann som en seger ifrån mitt håll. I synnerhet då jag
faktiskt lyckades med att radera vart och vartenda fotografi av Ryuu. Självfallet finns
de kvar i en portabel hårddisk hemma i Stockholm, men ändå; inget album med namnet
"Ryuu", inte heller de där filmade sekvenserna då han stod där med sin mest propra
ställning för att välkomna min mamma och syster till Tokyo. Fotografiet där han lyft
bort asken vilken dolt den lilla nätta gräddtårta han handlat inför min regniga födelsedag.
Filmen där jag skrattar till då hans "have a good night" låtit som en robots ord. Visste
inte exakt vad jag hade att förvänta mig ifall jag utförde just de handlingarna... men det
gick faktiskt oväntat odramatiskt; istället för att drabbas av en kallsup längs med det
hela... kändes det som om jag i dess plats kom upp till ytan och flöt där upp med ryggen
riktad ned mot vattnet. Det var menat att komma till den punkten. Det var meningen.
Jag var kapabel att släppa taget om den människa vilken alltid vägrat lossa sitt grepp
om mina armar och mitt sinne. Han tryckte inte ned mig i det mörka djupet längre.
I alla fall inte vardera moment inom vilket jag andades och tog andetag.

men sant, jag är rädd. Rädd för alla möjliga slags ting och upplever ängslan kring
i hela friden vilken skepnad framtiden kommer att anamma. Är rädd för att göra fel.
Men. Jag bär på dessa känslor likt vilken människa som helst. Överväldigas av rena
impulser, faller ned för att sedan resa mig upp. Det som kallas för livet. Det, vilket
åter är mitt eget igen, och ingen annans.

mitt första fika hemma i Stockholm fick lov att bli hos Drop.