合図

bortsett ifrån oss själva syntes inte en enda själ till, utan det enda som tycktes berätta en
någonting var faktumet att en bukett av paraplyer stod i stället utanför den vida ingången.
Trummor slogs, med sedan tempelmunkarnas på led. Det flöt upp moln i luften momentet
ett andetag drogs ut. Till skillnad ifrån kärnan av Tokyos strömmande liv, tycktes allting
stå kvar fullkomligt stilla. Fastän vi just vandrat runt i den närliggande parken, fastän jag
tagit promenader på alla möjliga platser i den stora staden... hade jag aldrig träffat på en
sådan vid bakgrund av fågelkvitter. Det fanns sådana av alla slag, vare sig det handlade
om visslande eller toner. Blygsamt rörde vi oss inte ur fläcken väl framför trappan.

"tror du att man kan gå in här?"

 

"det borde inte vara några problem. Visst det att ingen människa syns till, men de har

ju inte direkt låst igen portarna. Vill de att vi skall lämna, så gör vi bara det",

följt av att hans grepp om min hand ödmjukt tryckte till lite grann.

lite genant, men innan dess hade jag inte direkt satt ned min fot i alltför många
tempelområden innan dess. Självfallet Asakusa, ett antal andra platser borta i Kyoto...
men annars så var jag en rätt så oerfaren gröngöling inom dessa områden. Utifrån den
synpunkten var han till fullo kompletterande som den Pekingbo han trots allt var, alltid
omgiven av tusenåriga byggnader. Han sade det ofta. Att Tokyo, Japan i sin allmänhet,
inte innehade någon autentisk historik. Allting hade haft sin grund ifrån något sekel
av det kinesiska förflutna. 「心がない」.

väl där inne stod luften fullkomligt stilla. Utifrån de gamla murarna var det endast ljudet
ifrån ett par bilmotorer som kunde höras in. Annars så var söndagsförmiddagen alldeles
tyst i sin egenhet. Solen sken in så pass starkt att även ett kisande tycktes göra en blind
och där stod vi och betraktade oss omkring. Ställde mig kvickt bakom honom för att ta
en bild av hans kropp i motljus och log. Hans bild av mig blev dock smått avhuggen i och
med skillnaden på våra kroppslängder. Efter ett tag föreslog han att vi skulle sätta oss
ned på bänken som stod i mitten av det hela.

min blick riktade sig upp bland molnen och mitt i allting korsade en lång varelse den.
Det var en fågel, med en svans längre än dess egna kroppsbyggnad. Längs siluetten
spred sig en dovt mörkblå glans då solstrålarna träffade dess rygg.

「龍．．．！あの鳥を観て！」

"Ryuu...! Titta fågeln!"

 

「嘘だろう．．．」

"det kan inte vara möjligt..."

vi satt där båda två, fullkomligt stumma under ett moment och betraktade noggrant medan
den landade på en av grenarna i ett av de skyhöga barrträden. Händerna höll om varandra
utan att släppa taget det minsta. Fågelkvittren ökade. Medan jag satt där och var mållös
över att ha sett en fågel jag endast kunnat tänka mig finnas i Afrika, eller gud vet vad,
visste han exakt vad det var för någon slags art.

"du kanske inte vet det, men man brukar kalla dessa för ödesfåglar"

 

"ödesfåglar?"

 

"mm, men de är väldigt sällsynta och syns inte alltför ofta. Det sägs att ett par som

tillsammans fäster sina blickar vid en, alltid kommer att vara tillsammans"

det ställdes inte några fler frågor ifrån mitt håll, utan istället tryckte jag till mitt
handgrepp. Vi två satt mitt framför ett tempel en söndagseftermiddag. Himlen var
nästintill klar, med ett starkt ljust skinande över oss. Smått tvärs över, uppe i ett träd satt
det en fågel i den djupaste blå nyansen och kanske blickade ned över oss. Den lät, och
väldigt vackert. Efter ett tag kom det en till fågel utav samma art och satte sig på en
annan gren av ett och samma utsträckande träd. Nu var det inte endast en längre, utan
två. Bet tag lite lätt i min undre läpp. Innerst inne ville jag fråga vad det innebar ifall det
var ett flertal ödesfåglar..., men då min blick väl fäste sig vid hans ansikte, lade jag märke
till att hans egen inte rört sig någonstans. Istället hade ett ödmjukt leende omfamnat den.

 

紅葉犬

 



眠っている頃の残り

den ena drömmen hade följt den andra, och ögonlocken slog upp. Mitt huvud kändes tungt.
Hade en feber, vilket var den första gången på nästintill ett år om inte mer.

"du bär på alltför mycket, Victoria. Jag känner dig inifrån och ut, du behöver mig just nu",

 
tycktes inte vilja sluta eka innanför pannloben på mig. Hans ord skulle än en gång blossa
upp i körer sjungandes i min tankeverksamhet med. Men samtidigt var ju inte det exakt
någonting att få en grop emellan ögonbrynen över då jag någonstans kommit till att bli van
med det hela. Det är helt normalt. Det är i lika med att koka min havregrynsgröt med
alltför många torkade tranbär i. Sträckte mitt högra ben rakt ut i luften som alltid då jag
tar sats upp ur min säng klockan halv sju. Huvudet slog tillbaka en bit.

det skulle ha suttit fint ifall man kunnat spela in sina drömmar, då de alla för det mesta
försvinner ut ur det blotta minnet efter fem minuter. Någonting som varit så in i det
hela stjärnklart den ena sekunden blir till luft. Om vad. Om vem. Och så sitter en sedan
där, vridandes på sig själv vid köksbordet. Petandes på sitt bersåporslin.

"har det hänt någonting? Du ser så nedstämd ut"

 

"jag vet inte varför, men jag har en sådan innersta vilja att slå ned något porslin i golvet,

att kasta någonting i luften. Känner mig bara så fullkomligt frustrerad"

visst hade jag kanske tappat bort innehållet av natten. Men det fanns i alla fall kvar i
mitt minne att vid vardera av de fyra tillfällena mina ögon slagits upp... hade allting
varit riktat mot hans existens. Fullkomligt absorberat av alla hans detaljer. Hur det ens
kommit sig kunde jag inte svara på, då det redan suttit fast momentet jag väl vaknat.
Det var väl därför som viljan att tappa ned någonting i golvet fanns där.

torsdagens bokfika.

 

 

 

"minns alltid

 

gå tillbaka till den mogna, självsäkra människa som du var hemma i Norden

kom tillbaka till ditt äkta "jag"

var sann mot dig själv

lär dig av och ta dina erfarenheter till ditt hjärta

skriv i din dagbok

få honom att känna sig trygg med dig

visa att du är en vuxen människa åter igen

se upp till dig själv

ta till ditt eget ansvar

var försiktig, ta allting med en nypa salt

 - lita inte på allting som en människa yttrar

安心させるように

- försvara och skydda dig själv",

 

orden som jag skrivit till mig själv på ett litet pappersark vilket jag alltid brukade

ha tillgängligt i det innersta facket inuti min lilla bruna skinnväska. Det fanns i alla fall

två stycken i vardera av mina väskor, alla egna. En del var samtidigt sådana som

han istället skrivit åt mig vare sig jag bett om det eller inte, låt oss säga påminnelser

om att inte titta folk i ögonen. Eller rättare sagt män.

ストックホルム近代美術館

tog mig en rast ifrån självstudierna i stadsbiblioteket och tog en tripp ut till Skeppsholmen
denna soliga eftermiddag. Fredag är kulturdag. Hade egentligen nog med paragrafer och
likvärdigt för att få mig en kallsup av plugget, men ibland får man lov att prioritera. Har
haft det på min att-göra-lista ända sedan min hemkomst till Norden att gå på utställningen
om popkonst, men det fick vänta till den sista veckan av alla. Det bästa till sist.

så ett gott kultursamvete att bära upp. Sedan var det ju dessutom två flugor i en smäll då
det utöver den utställningen var den med Jean Paul Gaultiers verk i en och samma
byggnad, så någon flicka var glad. Även den fram tills helgen den här veckan. Så bortsett
ifrån ett strålande väder blev det korsetter i mängder, förstorade fingrar, Andy Warhol i
kvantitet, och intryck som det bara går. Egentligen är det faktiskt underhållande nog i
sig att betrakta människorna som med kommer dit. Skulle kunna sätta mig ned ett block
och skissa, notera alla fina detaljer i deras utstyrslar. Vardera unik. Vardera egen.

熊

「熊がまだある？

"har du fortsatt kvar den där nallen?"

 

抱き締めて、よく寝てよ。

"håll om den, och sov väl"

 

その私がしたひどいことが頭に浮かばないように」

"så att alla de hemska ting som det där "jaget" av mina gjort inte flyter upp i dina tankar"

den finns kvar. Den ligger där ovanpå huvudkudden, instoppad under täcket i min säng.
På en och samma plats som mitt huvud annars skulle sjunka ned. För vardera natt som
går håller jag om den i min famn och sluter mina ögonlock, i hoppet om att ett särskilt
ekande hål fylls igen så mycket som det endast går.

質問

 



"Jag har nyss börjat läsa din blogg så jag är inte så insatt..

men är du fortfarande tillsammans med killen som slog dig?
Jättefin blogg förresten."

 

Svaret kommer att komma inom kort, ett par inlägg framåt i tiden.

Kramar från mig till dig.

 

李のマーマレード

 



 

 



just då det kommer till höstens årstid, tycks allting i mitt huvud rikta in sig på nordiskt,

närodlat, ekologiskt, och gud vet vad. Hur som helst den tid på året då man verkligen

kan ta av det man har nära till hands. Och mycket. Rotfruktsrusher samt onda

magar längs ett överätande av discoveryäpplen. Man kan helt enkelt inte klaga.

Så under helgen tog jag mig själv i kragen och faktiskt kom i bukt med att

laga till mitt livs första hemkokta plommonmarmelad,

nynnandes på "äppelknyckarjazz" med det första ordet utbytt.

 

passar fint till scones och kan tänka mig att pannkakorna också kommer väl överrens. 

 

receptet finns att hämta här.

 

どうぞ～

無力

"det känns som att det blir alldeles lagom, faktiskt. Rocketyoga och pilates som göra mig

vig och flexibel, och sedan löpning. Då det blir kallare utomhus kan jag simma med"

satt med ett leende på mina läppar och log stoltserande med kalendern liggandes i
min hand... det vill säga tills jag lade märke till att kvav tystnad sjunkit ned i
luftrummet oss emellan. Hon stod och betraktade mig med en kritisk blick,
följt av att hennes ena fingertopp tryckte till på min smått kantiga axel.

"det är väldigt viktigt att du äter ordentligt"

 

...attans.

vet inte hur det egentligen hänger ihop, men för vardera gång som jag återvänder efter
mina studier borta i Tokyo, tycks min viktkurva börja med att luta sig nedåt i en långsam
takt. I fjol förmodligen på grund av den starka avsaknaden av bär, knäckebröd och icke-
sötade ting. Då hamnade jag i slutändan åter igen på gränsen till att få ett givet
matschema och att vara tvungen till att äta ett av tre bestämda alternativ, sex gånger om
dygnet. Att inte ha ett enda utrymme till alla de omtyckta glasen med iskallt vatten då tre
deciliter mjölk eller juice alltid skulle stå väntandes bredvid tallriken.

fast den här gången var det rätt så avvikande ifrån sist, eftersom jag nu redan var tunn och
inte hade alltför mycket att gripa tag i med skinnet som undantag. Mitt hjärta tycktes ha
hunnit med att bli orkeslöst vid de tillfällen det var i behovet att ta i. Att äta kött
upplevdes som någonting tungt tabubelagt, vilket inte varit fallet förr. Tanken på lite
mer tropiska frukter gav mig ångest i maggropen, så pass att bara ordet gröpte ur en
grop emellan mina egna två ögonbryn. Ifall jag fikade ute, kunde det eka ord om att
jag hade rent katastrofala matvanor och inte var värdig som en människa.
Tankarna kunde inte lämna mig ifred. De satt.

men förr eller senare kom min vikt återvändandes tillbaka, långsamt men säkert...
för att sedan dala ned åter igen. Fastän jag kommit till att vara mer robust, mer stark än
den jag varit innan dess, visade sig bördorna vara detsamma. Inga ting att endast vifta bort
med fingertopparna, utan sådana som höll ett grepp om halsen på en. Det handlade inte
endast om att jag kommit hem till mitt hemland igen, någonting jag längtat efter...
utan det att jag, om nätt uttryckt, blivit "tagen hem". Mitt i allting blivit på min egen hand,
då jag för den första gången blivit beroende av att vara en del av någonting på tumanhand.
Att vara ensam, det kvävde. Det kväver. Fastän jag förr varit så pass sjuk att jag nästintill
tappat greppet om mitt liv, var det för den första gången som jag kände mig så pass liten.
Övertygad, om att jag inte skulle klara av ting med endast mina egna händer. Behövde
vara två. Två människor. Tillsammans.

vandrade runt och log, levde mitt liv. Tog mig till alla de platser och ställen som jag
längtat efter under min tid borta i Tokyo. Omgav mig med fina människor, vilka alla
fick mig att må fint och ännu bättre. Rörde vid alla möjliga blad och löv med mina
fingertoppar för att känna mig levande och närvarande. Löpte, sprang spåret eftersom
att jag kunde. Skrattade... men någonstans slutade nästintill vardera dag på ett och
samma sätt, vilket var det att jag ringde till min äldre bror och grät. Frågandes åter
och åter, ifall det inte fanns något som helst hopp, ifall jag inte kunde ha förändrat
utgången på något som helst sätt och vis. Han satt vid vardera tillfälle tyst på den
andra sidan av telefonluren, följt av att han satte orden på sin tunga. Det tycktes inte
spela någon som helst roll att jag alltid fick ett och samma nekande svar. Inte alls.
Jag satt där, alltid väntandes på att det förr eller senare skulle skifta.

ユールゴーデンが詰まった金曜日

och så var den andra veckan på universitetet avklarad. Har tagit mitt första pilatespass.

Hösten är i sin fullaste närvaro i sällskapet av rubinröda lönn och rökliknande andetag.

Och vad bättre än att ha en fredag fri ifrån seminarier och föreläsningar då solen skiner.

 

den här lediga fredagen bestämde jag mig i alla fall för att tillbringa min tid genom att

gå runt omkring på Djurgården då helgens folkmassor ändå var en dag ifrån. Två saker

på min att-göra-lista fanns det att kryssa av: nämligen utställningen "home sweet home"

hos Liljevalchs samt Rosendals trädgårdar. Yttrar mig lite kortfattat hur dagen varit.

 

 

fann mig bland annat havreås, vilka smakade lika gott som namnet var fint. Delade på en

nöttopp vilken både hade mormors smak samt gifte sig tillsammans med det svarta kaffet.



 

 

blev smått frälst av deras javabröd, så till lördagsfrukosten får det lov att bli...

kaffebröd. Tillsammans med den essentiella koppen med kaffe. Låter rätt så oslagbart.

 

 

 

blev fläcken över i:et på tanken att koka ihop min egen plommonsylt då jag väl fick

smaka på deras egna exemplar. Så. Momentet jag väl kommit hem till kyrkbyn igen,

sprang jag över till grannarnas trädgård för att nalla med mig en drös plommon.

Blir det någonting över efter söndagens scones kommer de nog att hitta en liten

burk instoppad i brevlådan tvärs över gatan.



 

bortsett ifrån det siktar jag in mig på att läsa ut "the Great Gatsby" under helgen, i

sällskapet av sociolingvistik, semantik, pragmatik och allt annat hittills invecklat som

man korsar vägar med i det engelska språket. Exprimentera med mina två hokkaido-

pumpor, samt lära mig att ordna till en tillfredställande risotto. Allt upp för att sortera in

alla dessa tankar och rikta dem mot någonting annat. Håller tummarna för att jag inte

under denna natt med vaknar vid fyra tillfällen längs det att han och alla minnen

relaterade till honom håller min sömn flytandes vid ytan.



小松菜のごま雑煮

efter ett kort velande fick gårdagens middag bli ごま雑煮, "zoni" med smak av sesam.

Dags att dämpa ned min abstinens efter det klibbiga mochirisets gummilika konsistens.

 

det fick dock lov att bli en aning justeringar då särskilda japanska ingredienser antingen

tenderar att vara svåra att få tag på, eller rent av icke-existerande i sortimentet affärerna

i Stockholm har att erbjuda en. Exempelvis 小松菜, "komatsuna". Den finns dessvärre

inte, likt mängder utav andra större gröna bladgrönsaker vilka råkar vara ganska så

essentiella i japanska maträtter. Men inte att sörja. Det finns ju faktiskt spenat om

någonting. Och finns det inte färsk sådan, som inte är mindre blad i en påse... då får

man ta sig en mindre promenad bort till bondens marknad, eller leta rätt i de asiatiska

affärerna. Pak Choi är också en fin, användbar grönsak som kan ersätta det mesta.

 

till skillnad ifrån originalreceptet som jag hittat i boken Your Japanese Kitchen,

skriven av Harumi Kurihara, är det här receptet vegetariskt då jag plockat bort

kamabokon(en kokt fiskkaka japanerna tycker om att ha i vintergrytor). Sedan så

kändes salladsärtorna självklara att lägga till då de ger en krispighet till det annars mjuka.

Man tager vad man haver. Det är det som gör grytor och soppor till en sådan höstnjutning.



 

小松菜のごま雑煮(med spenat)

 

 

材料　１人分

- en stor näve babyspenat

- en bit abura-age, tunn friterad tofu

- två block av mochi, riskakor av klibbigt ris
- 2,5dl dashibuljong
- en matsked japansk soja
- en matsked mirin
- 1-2 matskedar sesampasta
- lite mortlade sesamfrön efter smak
- salladsärtor

1. skålla spenaten i saltat vatten, följt av du kyler ned den under rinnande vatten. Vrid
åt bladen så att den större vattendelen försvinner. Skär så att det blir 3-4 centimeter på
längden ifall det är spenat av den större sorten.
2. skålla därefter abura-agen i kokande vatten. Torka av den med papper och skär upp
i drygt åtta bitar.
3. grilla riskakorna. Ytan skall vara brun och krispig, men formen uppsvälld och mjuk.
 *ifall man inte har en rostugn, går det lika fint med att placera gallret högst upp i
   ugnen och att ha den inställd på "grill".
4. häll ned dashibuljongen i en panna och koka upp. Lägg till sojan, mirin, samt den
friterade tofun och låt allting puttra tillsammans under 1-2 minuter.
5. ta upp lite spad av soppan i en soppslev. Lös upp sesampastan i spadet, följt av att
du åter häller ned det i stekpannan. Placera riskakorna samt spenaten i en djup skål.
Lägg till salladsärtorna nu ifall du vill ha dem med. Ringla ned den skållheta soppan.
Garnera med mortlade sesamfrön och kanske lite grann av ett rivet citronskal.

頂きます～

感覚

min kropp, den minns. Sättet hans läppar kändes då de omfamnade mina egna.
Hur hans långa armar räckte sig ut och kunde hålla om min överkropp, och längs det
omringa den i ett hållande grepp. Känslan då han grävde ned sitt ansikte i min nacke.
Tryggheten jag upplevde då han höll min hand i sin och tryckte till för att signalera
till andra män att jag redan var tagen. Allting staplas samman och mitt sinne dvalar in...

... tills då jag minns tillfället han sparkade till min tinning så att den andra for in i väggen.
Då strålar det till på en och samma plats, följt av att kroppen ligger och vänder på sig.

雨中

"fast det känns ju lite sorgligt ändå... att inte kunna bli väckt av dig på min födelsedag

av alla dagar då vi annars alltid sover tillsammans"

 

"du har ju i alla fall med dig din mamma och syster, eller hur?"

 

"mm... fast det kommer nog att vara en rätt så underlig känsla, att vakna på min
födelsedag och samtidigt befinna mig i Kyoto av alla platser att välja på.
Fast skall jag vara ärlig, hade jag faktiskt föredragit
att stanna kvar här tillsammans med dig",

 

följt av ett leende på mina läppar innan jag smuttade på det gröna téet han hällt upp
i det enda glaset vi hade i vår lilla lägenhet tillsammans.

det var den sena kvällen till tredje april, dagen innan den fjärde då jag skulle fylla
tjugotre. Regnet föll hårt ned utanför vårt fönster. Packningen var nästintill färdig
och klar. Under de senaste dygnen hade vi knappt sett varandra då jag vardera morgon
vaknat tidigt för att möta upp med min mamma och äldre syster på deras hotell borta i Shinjukutrakten. Och nu skulle jag vara bortrest under nästintill två dygn. Jag kunde
känna av det i luften att han kände sig väldigt obekväm med faktumet att jag var så pass
frånvarande i och med att mina familjemedlemmar kommit på besök i Tokyo,
eftersom att det väl var då som han inte kunde ha sin uppsikt över mig.
Själv överväldigades jag av en varm sinnesstämning innanför min bröstkorg då
tankarna riktades till det att han till slut äntligen fått träffa dem två.

 

"... känner du dig fortfarande tacksam över att den där japanen följde

dig till flygplatsen i fjol?"

stannade till det momentet, innerst inne frågandes över varför just detta samtalsämne
kommit på hans tunga. Varför nu, fastän han redan frågat mig förr, och vi dessutom
hamnat i en mastig dispyt efteråt. Ville inte sitta och få den frågan ställd i mitt ansikte
igen då han ändå inte tycktes kunna förstå hur jag tänkte. Självfallet hade jag i fjol känt
tacksamhet gentemot den där mannen då jag inte hunnit med planet hem till Norden
ifall det inte varit för honom. Självklart. Men det behövde inte vara i lika med att jag
hyste några som helst känslor för den mannen, till skillnad ifrån vad Ryuu fått för sig
sist den dagen kom på tal. Inte alls. Satt stilla och betraktade honom, inkapabel att få
ut något som helst ord. Allting, alla tankar kretsade omkring i rummet.
Luften hade mitt i allting blivit väldigt tung att andas.

attans... vill för guds skull inte bli osams med honom igen, framför allt inte då min

födelsedag befinner sig runt hörnet... men vad skall jag säga. Skulle jag mitt i allting

ändra på mitt svar, skulle det väl ändå verka väldigt tillverkat ifall han frågar mig

en och samma fråga som sist, så...

 

"...ja-"

 

----!!

innan jag hunnit komma till punkten av min mening, hade hans handflata redan drämt till
min högra kind. Efteråt träffades den vänstra och min kropp låg ned på golvet. Nedbrottad.
Han satt på sina knän och fortsatte med den hela akten, som om han tedde sig längs en
blott desperation, eller en rädsla som satt ända in i ryggraden på honom. Det gjorde
faktiskt... inte lika ont som jag förr tänkt mig, att bli slagen för den första gången i
mitt liv. Utan det handlade rättare sagt om chockkonditionen vilken tycktes blockera
allting som mitt känselsinne egentligen borde, skulle ha känt av. Det fanns inte,
det fanns väl ändå bara inte... varför. Varför skulle man mitt i allting bli nedslagen av
sin mest älskade människa, den som betydde överlägset mest för en. Kunde inte förstå,
inte alls... hur det ens kom sig. Kunde inte sätta in det någonstans i min tankeverksamhet.
Allting tycktes vara plant.

"känner du dig tacksam gentemot honom, eller inte...?!"

 

"n-nej...!! Det gör jag inte, jag vill att han skall dö, den jäveln, vill mörda honom...!!"

våra röster kunde utan tvekan höras ned till grannarna på våningen nedanför oss. Jag skrek
för den första gången i mitt liv ut ord vilka var mer brutala än någonting som jag riktat
emot en annan människa... samtidigt som jag inombords inte kände detsamma. Utan
djupt inombords fanns det endast en slags avdomnad liggandes. En avtrubbighet. Jag kände
inte av ett innerligt hat, utan endast skrek ut ord som tycktes vara räddande i situationen.

han betraktade mig noggrant efter att allting pågått under ett tag,
som om han försökte läsa av ord som stod skrivna i mitt ansikte.

"jag förstår bara inte... fastän vad den där jäveln gjorde emot dig, så är det som om du

inte kan hata honom. Jag känner inte av någonting i luften som du ger ifrån dig, du

ger inte ifrån dig något som helst hat... detta är ju endast skrämmande"

 

"jag känner visst av hat... jag vill att den där människan skall brinna i helvetet"

 

"nej... du ser inte hatisk ut. Inte nog"

jag satt och försökte i alla fall, samtidigt som jag inte exakt visste hur en människa skulle
se hatisk ut då den egentligen inte kände sig som det. Tänkte på ilska, hur hämndlystna
människoroller i filmer brukade te sig. Samtidigt satt han där mitt emot mig och underströk
faktumet att desto mer en människa kan hata, desto mer kan den älska. Och så den
motsatta ordningen. En människa som inte kunde hata skulle inte heller vara kapabel
att älska. Men hur mycket jag än ansträngde mig, tycktes ändå mina föräldrars ord stå
kvar, orubbade i min mittersta part. Att "hata" var ett väldigt starkt ord, ett som man
skulle försöka att använda sig av så lite som man endast kunde. Mitt praktiska yttre och
abstrakta inre var separerade med sten. I alla fall upplevdes det som om det,
att skrika in i en vägg.

förr eller senare tycktes ting i alla fall landa. Klockslaget hade inte långt innan dess
passerat två och inom en timme senare skulle min väckarklocka ringa. Min kropp hade
tömts på alla sina krafter och han själv var ångestfull, som om han inte kunde förstå
vad som just skett. Han sprang och rotade efter en av sina egna t-shirts i garderoben
att låna mig då den randiga tröjan jag bar slitits upp i sömmarna runtom halsen. I slut-
ändan blev det hans mest omtyckta, den vita. Efter att ha kommit med ett glas vatten,
nattade han mig och släckte sedan ljuset.

"men går det bra att släcka då...?"
du hade ju inte tänkt sova just nu...

 

"oroa dig inte över mig. Du behöver sova den tid som återstår innan du skall upp igen",

 

yttrade han och strök varsamt mitt hår och ena kind med sin vänstra hand. 

tio minuter senare ringde alarmet. Och då jag väl ställde mig framför badrumsspegeln för
att borsta tänderna, fäste sig blicken vid det att min hud skiftat i färg. Blåmärken täckte
min kropp lite överallt. Ett mindre fanns på min nedre arm, ett kraftigt på insidan av den
övre högra. På ett antal platser längs benet, i mitten av min bröstkorg. Drog mig ett
djupt andetag och kunde redan då tänka mig vilken helst undviken utmaning det
skulle bli att sova i ett och samma rum som två andra människor...
och på en och samma gång dölja alla dessa utspridda märken.

han följde mig bort till stationen i regnet, under ett och samma paraply. Min arm krokade
sig omkring hans. Mörkret utomhus hade inte hunnit tunna ut sig ännu och gatljusen sken.
Det enda som kunde höras var det ekande smattrandet i asfalten av alla regndroppar.

北欧の秋



visst kommer det att längtas efter de blodröda lönnlöven borta i Tokyo under den

kommande årstiden. Men. Samtidigt så finns det ändå så mycket älskvärt med i den

nordiska motsvarigheten. Saker som är enkla att ta för givet, men ändå ger så mycket.

Ett par mindre ting att tycka om vilka endast finns med i den nordiska hösten.

 

 

att klappa färska mossor under morgonpromenaden i skogen.

 

 

att plocka lingon...

(tummen upp för allemansrätten)

 

... och få till en ordentlig skörd inför syltandet.

 

 

att plocka blommor och grönt, antingen på bondens eller runtom husknuten.

 

 

att frossa i sylt. Rabarber, körsbär och morotsmarmelad till söndagssconesen.

 

att plocka åkeröäpplen i vår trädgård och steka dem tillsammans med kanel.

 

att handla på sig alltför mycket rotfrukter då det väl är den årstiden, 

vilka hinner slå skott och bli fina innan soppan ens fått sig sin chans.

今のうちだぜ

 

 sitter just nu och räknar ned dagarna tills den dag Hoshino Gens senaste singel släpps i

början av oktober månad. Som skrivet ganska så långt tillbaka, betyder hans musik väldigt

mycket för mig i allmänhet. Nästintill vardera låt har en roll som bakgrundsmusik i mitt liv,

vissa toner sammankopplas med särskilda människor. Vilket sinnelag jag än befinner mig

i tycks det alltid finnas någon sångtext för momentet. En helt vanlig man, som inte kunde

passa in som liten. Som i sin självbiografi skrivit att det inte tycks finnas ätpinnar som kan

mäta sig det gamla paret han hade. Som smaksätter med peppar i mängder. Som kan

komma fram med så många texter vilka bokstavligt talat stämmer in i ens liv till punkten. 

 

håller tummarna att han repar sig helt och hållet under den nuvarande sjukskrivningen

och kommer att beställa hem dvd-editionen dagen den väl släpps.

 

『音楽はね、死ぬと聞けなくなるんですよ。今のうちだぜ。』

 

ゆずつけ麺

 ... och så var den första veckan av höstterminen avklarad. Har kommit i underfund med

att min engelska inte är belägen på samma standard som jag trott ända fram tills nu, men

vad i. Bara att kavla upp ärmarna och gå för det. Under dessa dagar är det endast väl

emottaget att ha annat att lägga ned tankar och kraft på än att betrakta bakåt.

 

med mina krafter smått uttömda och en ensamkväll att se fram emot denna fredag,

då jag redan haft dagens dos med tofu... var det inte så överraskande nudlar till middagen.

Eller rättare sagt つけ麺"tsukemen", enkelt uttryckt nudlar att doppa ned i någon 

tillhörande tsuyu. För den som vill följa originalreceptet fullt in i pricka skall det '

egentligen vara 中華めん, kinesiska nudlar samt fläskkött till det. Men ifall man,

likt jag, hyser en liten förkärlek till sobanudlar så går det just lika fint med det. Passade

dessutom på att pressa i lite citronsaft då det bara göra ting ännu godare.

 

ゆずつけ麺

 

材料　２人分

- två portioner av sobanudlar

(såsen att doppa nudlarna i)

    - めんつゆ"mentsuyu"...............................en deciliter

    - vatten.......................................................en deciliter

    - 穀物酢, japansk grynvinäger............½ matsked

    - ゆずこしょう"yuzupeppar".......................½ tesked **

    - en fjärdedel av en purjolök, skuren i tunna ringar

    - en halv skiva lövbiff

    - rivet citronskal

    - lite saft av citronen(för att addera till syrligheten)

 

**yuzupeppar är en slags pasta som det kan vara lite invecklat att hitta. Men, bor du i

Stockholmstrakten är det bara att ta en promenad till Japanska Torget på Tegnérgatan.

En fin smaksättare som både tillsätter sting och syrlighet till maten. Kommer utöver

det väl överrens tillsammans med vegetarisk matlagning.

 

1. blanda samman alla ingredienserna till såsen. Skär upp nötköttet i tunnare bitar.

2. koka upp vatten i en kastrull och lägg sedan ned nudlarna för att koka 5-6 minuter.

3. under tiden som nudlarna kokar steker du upp köttet. Väl färdigstekt läggs det åt sidan

innan det läggs ned bland de resterande ingredienserna.

4. då bovetenudlarna väl kokat färdigt, sköljer du dem i iskallt vatten. För att vara på den

säkra sidan med att de kyls ned ordentligt kan det vara klokt att låta dem ligga i isvatten.

Lägg upp dem på en tallrik som du tycker väl om. Servera med tsuyun vid sidan om.

 

頂きます～

 

弾き

det är enkelt hänt att jag stannar till och tycks falla in i den splittrade tankspriddheten.
Att mitt i allting känns det som om han skulle sitta där, bredvid min sida i sin svarta
höst- eller vinterjacka på tåget, lutandes tillbaka. Att handen långsamt skulle närma sig
min för att sedan fläta om medan min tinning lutade sig emot hans vänstra axel.
Han sade att han kände sig som allra lyckligast då jag gjorde det och därmed hade det
blivit en självklar vana. Tillåtelsen fanns ifrån den andra parten, så inget höll mig tillbaka.
Förr eller senare skulle hans långa fingrar spela piano längs min handrygg, den ena
fingertoppen efter den andra, och toner kom att utbytas i olika takt. Ibland kom jag med
basen och tryckte till hårt till svars. Och log som om jag just segrat.

kände mig så väldigt trygg just där och då. Höll mina ögonlock stängda om inte blicken
hade fäst sig vid våra händer och hans vänstra öga tittade varsamt ned för att försäkra
sig om att den höll sig kvar där. Att han med skulle känna sig trygg...
var det som jag fann viktigast av allting.

懸念

Ryuu... är, var en ung man som tycktes bära på allt fler sprickor under sitt skal än vad
som syntes på utsidan. Vet inte ifall det hade att göra med hans längd på 184 centimeter,
hans ödmjuka och blyga uttryck, eller lika gärna hans ordentlighet... men folk fann alltid
honom som en tillitsfull klippa. Utan undantag. Han gjorde alltid allting helhjärtat och
in i det fullaste. Var ordentlig, mogen nog för att folk misstog honom som fem år äldre.
Och någonstans mitt i allting fann vi varandra, dragna till stämningen, luften som den
andre parten gav ifrån sig. Den, vilken som var en sådan kontrast till allting runt omkring.

men någonvart fanns samtidigt denna osäkerhet, detta vacklande. En rädsla,
vilken alltid verkade vara närvarande i hans bakhuvud och orsaka honom lidande.

"tänkte angående universitet, det är inget inriktat på kvinnor som du känner för?"

 

"ett kvinnligt universitet? Inte direkt..."

 

"tänkte att det verkligen skulle passa dig. Och sedan så är det alltid

främst kvinnor ifrån bättre familjer som går på sådana,

vilket skulle bli ett bra umgänge att omkretsas av"

 

"jaha... men av vad jag hittills sett, så är det inget som har inriktningar som tilltalar mig

dessvärre. Varför skulle jag inte kunna gå på ett normalt universitet?"

 

"alltså, du vet inte hur studentlivet är på sådana... ---- fester hela tiden...
och bara det att du skulle vara omringad av män. Japaner. Det känns inte tryggt alls,

jag skulle inte kunna koppla av det minsta"

 

"men varför känner du på det sättet? Jag har ju dig, och du är den enda som

betyder någonting för mig. Jag är inte det blekaste intresserad av andra"

 

"jag är övertygad, jag känner det på mig... att skulle jag släppa taget och låta dig

plugga på ett samkönat universitet... skulle du bli tagen ifrån mig. Det skrämmer mig"

ibland kunde han vakna upp mitt i natten, följt av att han kvickt försäkrade sig om att
jag fortsatt låg kvar där vid hans sida. Sedan låg han där och betraktade medan jag sov.

お寿司の空想

satt för ett litet tag sedan och kände mig själaglad då någon vänlig kotte laddat upp

den kompletta filmen av "Jiro Dreams of Sushi" hos youtube. Vilka bekymmer man än

må bära på, så tycks alltid matfilmer att lindra dem. Vare sig hungern finns eller inte.

Så fort som anagon(sötvattensålen) kom in i bilden, blev det dock allt lite hemlängtan till

den äkta sushin som räcker sig över så mycket mer än den trista räkan och laxen på ris.